Östersjölaxens utbredningshistoria

På basen av genetiska skillnader indelas Östersjöns laxstammar i tre grupper: en östlig (Rysslands, Estlands och Lettlands laxstammar), en sydlig (södra Sveriges laxstammar) och en nordlig (norra Sveriges och Finlands laxstammar). Denna tredelning motsvarar teorin om att Östersjöns älvar koloniserats enligt tre utvecklingslinjer. De östra stammarna liknar genetiskt insjölaxen i Ladoga och Äänisjärvi och de härstammar sannolikt från de östliga istida issjöarna. Deras nuvarande utbredningsområde motsvarar den isfria zonen under Baltiska issjöns period i ett tidigt skede av Östersjöns historia (Issjölinjen). Också den södra utvecklingslinjen har uppenbarligen kommit till Östersjöområdet tidigt men sannolikt från sydliga refugeområden. Utbredningsområdet för Bottniska vikens laxstammar (den Nordliga utvecklingslinjen) motsvarar å sin sida ett område, som befriades från sitt istäcke först senare, under tiden för Yoldiahavet. Under samma tid var förbindelsen till havet öppen tvärs över Mellansverige och det var möjligt för laxstammar från Atlanten att sprida sig från väster till Östersjöområdet (den Atlantiska linjen). Insjölaxen i Saimen påminner i högre grad om laxar från den västra än den östra utvecklingslinjen. Den genetiska diversiteten hos Östersjöns lax är dessutom uppdelad i ett fl ertal differentierade nivåer liksom i olika utvecklingslinjer, i olika laxstammar i olika havsområden och älvar och i olika populationer i bifl oderna. Laxens genetiska struktur är därför starkt hierarkisk. En betydande del av den genetiska mångfalden avspeglas i olikheter mellan de tre utvecklingslinjerna och mellan laxstammar i olika havsområden.