Det yrkesmässiga fiskets uppkomst: social brytningstid och fiskarens självbild vid kusten i Norra Satakunda

Grundstrukturerna i den självbild, som påverkar de finländska yrkesfiskarnas beslutsfattande, har uppstått under en tid då yrkesfiskets ställning och status stod som högst. Även om f skarnas identitet har omformats och specificerats, kan man fortfarande se avspeglingar av fiskets blomstringstid i beslutsfattande och val. Utgående ifrån publikationer och arkiv granskas i undersökningen de skeden, då det yrkesmässiga fisket uppstod i Norra Satakunda.

Det drivgarnsfiske efter strömming, som bredde ut sig på 1800-talet och kunde bedrivas på statens allmänna vatten, erbjöd möjlighet till fiske för den egendomslösa befolkningen. Det var i första hand backstugusittare, som bosatt sig i området i samband med sågindustrin, som blev fiskare. Fiskets blomstringstid sammanföll med 1910-talets slut, då livsmedelsbristen som uppstått till följd av värdskriget, avsevärt ökade efterfrågan på strömming. Personer, som började med yrkesmässigt fiske, kom ofta från arbetarbefolkningen. I anslutning till den goda tillgången på strömming kom det igång en omfattande industri för insaltning och kuststräckan blev också ett betydande centrum för fiskkärlsindustri. I takt med livsmedelsbristen ökade fiskarnas inkomster och yrkets status. Samtidigt uppstod en diversifierad organisationsverksamhet, kustfisket motoriserades och de arrenderade jordlotterna började brytas ut.

I samband med omvälvningarna uppstod en stark arbetaridentitet bland Norra Satakundas fiskare. Detta var ett undantag jämfört med övriga kuststräckor, där fisket oftast var kopplat till allmogens livsstil. Fiskarna i Norra Satakunda, som bott på sina små arrenderade jordlotter, eftersträvade i allmänhet endast tillräckliga inkomster för att föda familjen och ville heller inte i de politiska svallvågorna skilja ut sig från sin egen befolkningsgrupp.