Avkastning, fiske och vandringar av utplanterade öringar år 1990–2005 i vattendragen som strömmar till Päijänne från norr

Med hjälp av material från återfångade Carlin-märkta öringar undersöktes avkastningen av öringsutsättningarna samt tillväxt och vandringar av öringar som satts ut åren 1990–2005 i de vattendrag som rinner till Päijänne från norr. Andelen returnerade märken var i hela materialet 14 %. Av den tvååriga sättfi skens märken returnerades 12 % åren 1990–1999 och 2 % åren 2000–2005. Motsvarande andelar för treårig sättfi sk var 22 % respektive 12 %. Utsättning i sjöar producerade en större återfångstprocent jämfört med strömmande vatten särskilt med tvåårig sättfi sk. Andelen återfångade var störst i Äänekoski–Vaajakoskistråten och minst i området runt Kivijärvi och i Saarijärvistråten. 44 % av återfångsten av tvååringar gjordes under samma kalenderår som utsättningen och 39 % under det följande kalenderåret. Av de återfångade treåringarna togs 80 % under utsättningsåret och av fyraåringarna 88 %.

Den okorrigerade avkastningen av samtliga märkesomgångar var i genomsnitt 136 kg per ettusen sättfiskar. En betydande inverkan på avkastningen hade området där fisken satts ut, decenniet för utsättning, sättfiskens ålder och typen av vattendrag. Bäst avkastning gav Äänekoski–Vaajakoskistråten samt Rautalampistråten, den förstnämnda närmast på grund av stor sättfisk och effektivt fiske och den senare tack vare en stark stam av siklöja. Avkastningen av tvååringar minskade på 2000-talet till mindre än en fjärdedel av 1990-talets avkastning. Sättfiskens tillväxt skiljde sig inte mellan utsättningslokalerna. De tvååriga öringarna hade den snabbaste tillväxten. De olika märkningsomgångarnas relativa avkastning, d.v.s. förhållandet mellan fångstens vikt och de utsatta fiskarnas vikt (okorrigerad), var bägge decennier klart under ett: på 1990-talet var den 0,43 och på 2000-talet 0,16. Om man tillämpar den korrektionsfaktor på 3,5 som är härledd från den uppskattade mängden uteblivna märkesreturneringar i Konnevesi på 1980-talet på utsättningarna i Rautalampistråten, producerade 81 % av utsättningarna på 1990-talet mer fångst än sättfiskens vikt, på 2000-talet endast 10 %. I andra området var läget sämre.

Sättfisken uppehöll sig huvudsakligen i det vatten de satts ut i, särskilt från mitten av 1990-talet och framåt efter att siklöjebestånden ökat. Sammanlagt 55% av de fångade tvååriga öringarna togs i det vatten där de satts ut, för treåringar var siffran 70 %. Av märkta öringar fångades 74 % i sjöar och 26 % i rinnande vatten. 58% fångades i nät och 37% med spö.

Det är tveksamt om man kan dra slutsatser om utsättningarnas verkliga avkastning på basen av returnerade märken. Klart är i alla fall att sättfisken fortsättningsvis fångas alltför tidigt. På grund av den höga fiskedödligheten är också den hotade vilda insjööringens framtid mycket osäker och det är svårt att förnya odlingsstammarna.