Finns det ännu vildomsjö-öring – lägesrapport i Mellanfinland i 2009.

Det finns risk för att de naturliga vilda öringsstammarna försvinner från hela södra Finland. Den viktigaste orsaken till krisen som pågått i decennier är det alltför kraftiga fisket särskilt under sjövandringen. Det faktum att tillståndet för mellersta Finlands öringsstammar är svagt syns i lekbestånd, yngeltäthet, mängden stigande öring i Vaajakoski-forsens fiskväg och i andelen fångad vild öring. Öringsstammens tillstånd har undersökts en lång följd av år i mellersta Finland.

Öringens lekgropar kartlades i sex forsområden. Av de upptäckta lekgroparna var 17 över två meter långa och endast en tre meter, d.v.s. en som man bedömer kan ha gjorts av en stor sjövandrande öring. Nästan samtliga lekgropar har alltså gjorts av den lokala öringsstammen.Antalet lekgropar har inte väsentligt förändrats under de senaste åren.

Uppfattningen att öringsstammarna är stationära stöds av märkningar med Carlin- och Tankarmärken som gjorts på vild öring från strömmande vatten och till naturen anpassad sättfisk. Från de närmare 3 000 fiskar som märktes åren 2000–2007 returnerades 7 % av märkena och av dessa en procent från sjöarna. Från öring som märkts i Siikakoski i Rautalampistråten kom 92 % av de returnerade märkena från forsens omedelbara närhet. Endast 8 % hade vandrat till sjöarna, främst till Konnevesi ovanför forsen. Uppenbarligen vandrar också moderfisk ner därifrån för att leka i forsarna nedanför Konnevesi. Medellängden för öring som påträffades i sjön var vid märkningstillfället 42 cm, vilket innebär att begett sig på sjövandring först som relativt stora.

Tätheten av sommargamla öringsyngel i 14 undersökta forsar var i genomsnitt 18 ind./100 m2, vilket är 26 % mer än året innan. Den ökade yngeltätheten är delvis en följd av romutsättning, särskilt i Rautalampistråten. Mängden stigande stor öring har stannat på en blygsam nivå i fångstkatsan i Vaajakoski fiskvandringsväg. Åren 1993–2009 fick man i medeltal fem öringar över 60 cm i katsan. På 1950-talet var antalet fiskar i den här storleksklassen tiofaldigt i den dåvarande fiskhissen.

Från år 2004 har man klippt de utsatta öringarnas fettfena i mellersta Finland för att skilja dem från naturligt producerad fisk. Andelen vilda öringar med hela fenor fångade i några av de undersökta forsarna var 33–69 %. I Konnevesi har deras andel av fångsten under de senaste åren varit 10–20 % och i Päijänne 6 %. Andelen vild öring är sannolikt mindre eftersom samma fiskar kan fångas flera gånger i forsarna. Feltolkning kan också ske på grund av delvis regenererade fettfenor.

Valkeajärvi, P., Syrjänen & Sivonen, K. J. 2010. Finns det ännu vildomsjö-öring – lägesrapport i Mellanfinland i 2009. Riista- ja kalatalous – Selvityksiä 7/2010. 22 s.