Bäckröding

(Salvelinus fontinalis)

Ordning: Laxartade fiskar Salmoniformes Familj: laxfiskar Salmonidae Underfamilj: Salmoninae

Bild: Lauri Urho

Kännetecken: Bäckrödingen skiljer sig från släktets övriga arter genom den ljusa streckteckningen på den mörka ryggen. Den olivgröna eller brunskimrande ryggen med sina ljusa, slingrande teckningar och normalt ljusa, i lekdräkt röda magen är typiska för bäckrödingen. Också rygg- och stjärtfenan har ljusa, ofta gulaktiga marmoreringar eller fläckar. Liksom hos övriga rödingar är buk- och bröstfenornas framkanter vita och också bäckrödingen har fettfena.

Förekomst och ursprung: Under Pliosen-perioden divergerade kanadarödingen och bäckrödingen från sin gemensamma stamform. Arterna kan fortfarande fås att korsa sig, och korsningen kallas splejk (splake) och också den används i viss utsträckning för utsättning. Bäckrödingens ursprungliga utbredningsområde är östra delen av Nordamerika. Arten tål kallt vatten väl, och kräver också svala förhållanden. Typiskt miljö är bäckar och åar, som får sitt vatten från en källa. Vattnet är där kallt på sommaren, men relativt sett varmt på vintern. Den optimala temperaturen för en vuxen bäckröding är 14-16°C. Den är mer tålig än de europeiska laxarterna och regnbågslaxen mot sura vatten. Naturliga stammar förekommer t.o.m. i vatten med pH 4,1.

Bäckrödingen är ett eftertraktat byte för sportfisket och den har därför satts ut på olika håll runt klotet. Till Finland infördes den första gången redan på 1890-talet. Etableringsutsättningarna fortsatte på nytt år 1965. Även om resutaten av utsättningarna som helhet var anspråkslösa, har reproducerande bestånd uppstått åtminstone i vissa vattendrag i Koillismaa, kring Kemi älv och i bäckarna i södra Finland. Arten förekommer utspridd på olika håll i Finland, med tyngdpunkten i norr.

Föda, tillväxt och vandringar: Bäckrödingen livnär sig på larver av vatteninsekter och övriga bottendjur, djurplankton och småfisk. Trots den mångsidiga födan blir bäckrödingen inte särskilt stor. I sitt ursprungliga utbredningsområde blir de största upp till 6 kg, men i allmänhet är de betydligt mindre. I Finland är bäckrödingarna ofta små, men uppnår på vissa håll 30-40 cm och väger då ofta under ett halvt kg. Bäckrödingen kan vandra långa sträckor mellan födoområden, övervintringsområden och reproduktionsområden.

Reproduktion: Bäckrödingen leker om hösten på grusbottnar i rinnande vatten. Hanen blir könsmogen vid två års ålder, honan ett år senare.

Fiske och fånster: Man hoppades tidigare att bäckrödingen, liksom regnbågslaxen, skulle bli en populär sportfisk, men resultaten av etableringsförsöken har varit anspråkslösa. Spöfiskarna uppskattar bäckrödingens motstånd i andra ändan av linan och på vissa håll tar man också bäckröding i fångstbar storlek vid ”catch and release”-fiske. I Amerika odlas bäckröding till portionsfisk på samma sätt som regnbågslax. Också i Finland har man prövat kassodling och konstaterat att bäckrödingen passar rätt bra i det sammanhanget. På tre säsonger kan de nå en medelvikt på över ett kg.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningsrisk: De rätt svaga resultaten av etableringsutsättningar av bäckröding har förklarats med dåligt valda platser och ”anstaltodlade” stammar. Å andra sidan kan bäckrödingen vid lyckade utsättningar som ny art i stora vattenområden t.o.m. erövra områden från öringen.

Textversion