Flundra, skrubbskädda

(Platichthys flesus)

Ordning: Flunderartade fiskar Pleuronectiformes Familj: Högerögda flundror Pleuronectidae

Bild: Lauri Urho

Kännetecken: Till familjen högerögda flunderfiskar hör tre av Östersjöns flunderarter, och den vanligaste av dessa är flundran, som också har det största beståndet. Raden av små benknölar på bägge sidor om sidolinjen och vid basen av rygg- och stjärtfenorna är kännetecken, som skiljer flundran från rödspätta och sandskädda. Alla tre arter är platta och ovalt skivformade. Flundrans ögon finns i allmänhet på höger sida, men vissa fiskar har ögonen på den vänstra. Flundran tål låg salthalt, t.o.m. sött vatten, trots att den är en marin fisk.

Förekomst och ursprung: Flundran förekommer överallt i Europas kustvatten: från Svarta havet till södra delen av Novaja Zemlja. Den saknas däremot i vattnen kring Island, Grönland och Spetsbergen. Norr om Björneborg i Bottniska viken är flundran fåtalig eller förekommer sporadiskt. Detsamma gäller östra delen av Finska viken. Den har också påträffats i Pulmankisjön, dit flundrorna vandrat via Tana älv från Norra Ishavet.

Reproduktion: Flundran leker första gången som 2-3 åring, hanarna yngre än honorna. I södra delen av Östersjön sker leken i mars-april på sand- eller lerbottnar på djupt vatten och i djuphålornas gränsområden. Den småkorniga och genomskinliga rommen flyter och embryonalutvecklingen sker pelagiskt. Längre norrut är lekbeteendet förändrat; de leker nära stranden i det grunda strandvattnet. P.g.a. den låga salthalten här är rommen inte längre flytande utan den sjunker till botten. De nykläckta flunderynglen är 3-4 mm långa och liksidiga. I salthalter unde sex promille vill flundrans reproduktion inte lyckas. Eftersom salthalten vid Finlands kust som högst är 5-7 promille, är det sannolikt att variationerna i salthalten har stor betydelse för reproduktionens resultat.

Föda, tillväxt och vandringar: Under sommaren ändrar de nykläckta flunderynglen form, bl.a. flyttar ögonen upp till den övre mörka sidan. Från att ha varit symmetriska blir de små flundror, som påminner om de vuxna. De unga flundrorna etablerar sig före sommarens slut, ungefär 2 cm långa, på grunda sandbottnar, där de tillbringar ett par av sina första levnadsår. I början av vintern är ynglen vid den finländska kusten vanligen 2,5-5 cm långa. I västra delen av Finska viken når flunderhonorna 600 g:s vikt i genomsnitt vid tio års ålder, hanarna växer något långsammare. Tillväxthastigheten varierar starkt individuellt, i södra Östersjön har t.ex. en 5-årig flundra redan hunnit bli 30 cm lång.

Vid den finländska kusten påverkar den ringa salthalten tillväxthastigheten eftersom flundrorna måste använda stora mängder energi till att upprätthålla vätskebalansen. Flundran har en betydligt mindre mun än piggvaren, vilket avspeglar sig i födaovalet. Den viktigaste födan är östersjömussla och blåmussla. Förutom musslor äter flundrorna ishavsgråsugga (spånakäring, skorv) och märlor. När ytvattnet blir varmare på försommaren går flundrorna djupare, ofta ner till 20-50 m. Trots att flundrorna är relativt stationära kan de röra sig över rätt stora områden.

Fiske och fångster: Den välsmakande flundran används relativt lite i Finland. För yrkesfisket har den en mer framträdande roll i Skärgårdshavet och på Åland särskilt under sensommaren. Den är också som bäst just på sensommaren eller förhösten, då den hunnit bli fetare efter den ansträngande leken. Yrkesfiskets fångst uppgick till 42 ton år 2003. Fritidsfiskarna tog år 2003 upp 244 ton, främst vid Nylands och Egentliga Finlands kuster. Nästan hälften av fångsten det aktuella året togs i vattnen kring Hangö.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningsrisk: Man känner dåligt till hur våra flunderbestånd varierar. Under hela 1920-talet var flundrorna få i Skärgårdshavet och likaså på 1960-talet. Beståndsvariationerna kan förklaras med variationer i salthalten, eftersom flundrorna har minskat just under perioder med låg salthalt. En eventuell sänkning av salthalten i våra kustområden kan i framtiden få negativ effekt på flunderbestånden.

Textversion