Gädda

(Esox lucius)

Ordning: Gäddartade fiskar Esociformes Familj: Gäddor Esocidae

Bild: Ari Saura

Kännetecken: Det är lätt att se att gäddan är en rovfisk p.g.a. den stora mängden vassa tänder i gapet. Typiska drag är också det stora huvudet och stora ögonen. Rygg- och analfenorna ligger nära stjärten. Sidorna är grönaktiga med gula fläckar.

Förekomst och ursprung: Gäddans utbredning omfattar norra halvklotets kalla och tempererade områden. I Europa påträffas den över hela kontinenten. Gäddan är vid sidan av abborren den vanligaste fisken i våra sjöar. Man har beräknat att den förekommer i 80-90 % av sjöarna. Gäddbeståndets storlek är i stor utsträckning beroende av lämpliga lek- och yngelproduktionsområden.

Reproduktion: Hanarna når normalt könsmognad vid 2-4 års ålder, honorna som 3-4 åringar. Gäddan leker i sjöarna direkt efter islossningen och leken varar i allmänhet mellan en och två veckor. I havsvikar börjar leken ibland redan i mitten av april, men den fortsätter ofta till juni särskilt i ytterskärgården. Lekplatserna i sjöar utgörs av låga översvämmade stränder och i havsområdet av grunda vegetationsrika stränder, bäck- och älvmynningar samt sjöar och träsk i förbindelse med havet. Efter kläckningen fäster sig det 8-9 mm långa gäddynglet för några dagar på vattenväxter och blir där till utseendet mer gäddlikt medan det lever på gulesäckens reservnäring.

Föda, tillväxt och vandringar: Ynglen äter till en början djurplankton och senare insektlarver. Då de är ca. 3 cm långa börjar de fånga fiskyngel. Unde den första sommaren kan ynglen också äta sina artfränder. I födan för större gäddor ingår också grodor, sorkar och sjöfågelungar. Gäddan växer snabbt. Den blir under det första året vanligen 8-15 cm, ibland t.o.m. 20 cm. En halv meters längd uppnås i allmänhet vid 5-6 års ålder och en meters längd 6-10 år senare. Som vuxna växer honorna betydligt snabbare än hanarna. Alla stora gäddor (10-20 kg) är honor. Gäddan är mycket stationär och vandringarna är fåtaliga.

Fiske och fångster: Gäddan var förr ett betydande tillskott till födan för finländarna, eftersom den förekom allmänt, var stor och relativt lätt att fånga. Numera är den en av de vanligaste arterna i fritidsfisket. I havsområdet fångade fritidsfiskare år 2002 ungefär 88 % av den totala gäddfångsten och i insjöarna över 98 %. Den totala fångsten av gädda har minskat, år 2002 var den ca 10 miljoner kg. Gäddan fiskas med drag, fjäril, nät, saxar, långrev och ryssja.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningsrisk: Reglering av sjöar, rensning av åar och älvar, dränering, utbyggnad mot översvämning och igenväxning av stränder beroende på eutrofiering samt markabeten vid stränderna har lokalt försvagat gäddbestånden i insjöar och älvmynningar. Också i kustområdet, ytterskärgården och på Åland har man konstaterat att bestånden minskat på vissa platser. Det är inte alltid klart varför bestånden minskat, men sannolikt inverkar miljöförändringar.

Tidigare satte man årligen ut över 30 miljoner nykläckta gäddyngel. Under de två senaste decennierna har antalet utsatta yngel minskat och man har övergått till att sätta ut yngel, som odlats ungefär till storleken av ett finger. P.g.a. de omfattande långvariga utsättningarna är det på många håll svårt att veta om gäddstammen är den ursprungliga. De yngel som använts för utsättning har ofta härstammat från moderfiskar, fångade i andra vatten. Det har också varit vanligt att sätta ut yngel av insjögädda i havsområdet. Som art är gäddan livskraftig.

Textversion