Gös

(Sander lucioperca)

Ordning: Abborrartade fiskar Perciformes Underordning: Percoidei Familj: Abborrfiskar Percidae

Bild: Kalle Sundman

Kännetecken: Gösen har vassa fenor och tänder, skiftar på ryggsidan i grönbrunt och grått, glänser på buken ljust i silver. Likt abborren har den två separata ryggfenor. Munnen är större än abborrens och överkäken når nästan till ögats bakre kant.

Förekomst och ursprung: Gösen förekommer inom ett vidsträckt område i de vattendrag som rinner ut i Östersjön, Kaspiska havet och Svarta havet. Gränsen för utbredningen går söder om Alperna mot Pyreneerna. Däremot påträffas gösen inte i ett enda av de vattendrag, som har utlopp i Norra ishavet. Genom utsättningar har gösens utbredning utvidgats åt väster. I Finland påträffas gösen i de södra och centrala delarna. Världens nordligaste gössjöar är Kemijärvi och Tengeliöjokiälvens sjöar. Vid kusten förekommer den i Finska viken och i Skärgårdshavet, på Åland finns den i den östra skärgården och i Lumparn. I Bottniska viken lever gösen främst i de stora älvarnas mynningsområden. Bl.a påträffas den i Maxmo skärgård norr om Vasa, där den reproducerar sig i Kyrö älvs mynningsområde. Under den varma sommaren år 2002 fick man goda gösfångster vid Bottenvikskusten, ända ner till södra Österbotten, vilket är ovanligt.

Gösen är en krävande varmvattenart, som också trivs väl i bräckt vatten om vattnets salthalt inte är för hög och lämpliga lekområden står till buds. Dess ideala livsmiljö har ansetts vara stora sjöar med grumligt vatten. Sjöarna får vara lindrigt eutrofierade. I Finland lever gösen på gränsen till sitt utbredningsområde. Områden, som sommartid snabbt värms upp och länge hålls varma är därför lämpliga för gösen.

Reproduktion: I insjöarna når göshanarna könsmognad vid fyra års ålder, ungefär 35-40 cm långa, honorna vid 5-6 års ålder med längden 40-50 cm. Leken startar då vattentemperaturen överstiger 10 grader. I södra Finland börjar leken i allmänhet i mitten av maj och fortsätter ofta fram till midsommar, ibland fram till juli. I norra Finland sker leken i slutet av juni och början av juli. Hanarna rensar en lekplats nära stranden, där honan kan lägga sin rom med upp till en miljon romkorn. Hanen befruktar därefter rommen. Efter leken stannar hanen kvar och vaktar boet och sköter romkornen. Ynglen är 4-5 mm långa då de kläcks och sprider sig då ut på fritt vatten.

Föda, tillväxt och vandringar: Gösynglet börjar äta djurplankton vid 5-6 mm:s längd. Vid slutet av den första tillväxtsäsongen eller senast i början av den andra sommaren blir gösen en rovfisk. Som vuxen är gösen en mångsidig rovfisk, som mestadels äter ca. 10 cm långa fiskar. Den växer relativt snabbt, men tillväxten varierar med temperatur och tillgång på föda. Gösens yngel växer under den första sommaren vanligen till mellan 6 och 11 cm. Vid fem års ålder är den i allmänhet 30-45 cm lång och väger 0,2-1 kg. Tillväxten är snabbast i eutrofierade sjöar i södra Finland, långsammast i norra Finland och Skärgårdshavet.

Gösarna vandrar vanligen på våren till sina lekplatser på grunt vatten. Efter leken går de ut i fjärdarna för att äta upp sig och på hösten flyttar de över till djuphålor för övervintring.

Fiske och fångster: Gösen är en av våra ekonomiskt mest värdefulla fiskar. Den är viktig för såväl yrkesfisket som fritidsfisket. Kilopriset har varit det högsta av alla fiskpriser med undantag för ålen. Enligt fångststatistiken var landets årliga gösfångst i slutet av senaste decenium över tre miljoner kg, varav drygt hälften eller t.o.m. två tredjedelar fiskats vid kusten. Efter det har gösfångsterna efter hand sjunkit under två miljoner kg. Fritidsfiskarnas andel av totalfångsten är 70-90 %. Största delen av yrkesfiskets fångster tas med nät på senhösten, vårvintern och våren. Fritidsfiskarna tar merparten under sommaren på drag eller nät. Under senaste år har pilkfiske efter gös på nytt ökat i popularitet.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningsrisk: Framförallt på 1960 och 1970-talen minskade gösbestånden i vårt land för att på många platser helt försvinna. Renare vattendrag, omfattande utsättningar och framförallt stora årsklasser till följd av ett flertal varma somrar, har lyft bestånden på många håll. Näst efter siken har gösen blivit den mest populära fisken för utsättning. År 2003 sattes närmare 9 miljoner sommargamla gösyngel ut i våra vatten. På många håll har gösstammar blandats p.g.a. utsättningar. Man har tidigare inte dess mera fäst uppmärksamhet vid utsatta fiskars ursprung. Eftersom man fortfarande inte känner gösstammarnas ekologiska och genetiska skillnader, rekommenderas numera att man vid utsättning av gös använder en stam, som härstammar från ett närliggande område.

Det viktigaste, då det gäller skötseln av gösvattnen är fisket, i synnerhet fisket med nät. I alltför många fall fiskas halvvuxna gösar med alltför täta nät. För att så många göshonor som möjligt skall hinna reproducera sig innan de blir uppfiskade, borde knutavståndet i näten vara minst 50 mm och för de mest snabbvuxna gösbestånden 55 mm. Efter att fredningen under lektiden upphävts, har man dessutom noterat ett ökat fiske med spö efter gösar, som vaktar rommen eller håller på att leka.

Textversion