Ohita navigointilinkitGå till frontsidan
Suomeksi | In English

  Översikt | Index A-Ö  
Första sidan Vilt Ren Fisk Akvakultur Ekonomi och samhället Statistik Kontaktuppgifter Publikationer Institutet

Nyttjade fiskarter:
» Abborre
» Asp
» Braxen
» Bäckröding
» Flundra, skrubbskädda
» Gers
» Gädda
» Gös
» Harr
» Hornsimpa
» Id
» Kanadaröding
» Karp
» Lake
» Lax
» Mört
» Nejonöga
» Nors
» Peledsik
» Piggvar
» Regnbågslax
» Röding
» Sik
» Siklöja
» Strömming
» Sutare
» Torsk
» Vassbuk, skarpsill
» Vimma
» Ål
» Öring
» Främmande arter 

Hornsimpa

(Triglopsis quadricornis)

Ordning: Simpartade fiskar Scorpaeniformes Familj: Simpfiskar Cottidae

Bild: Lauri Urho

Kännetecken: Hornsimpan har en mörkt mellerad kropp och stora bröstfenor, stort huvud och stor mun. De fyra skrovliga benknölarna uppe på huvudet är typiska för de havslevande hornsimporna, medan de saknas hos insjöformen. Huvudet har ett flertal raka taggar och i förhållande till de andra insjölevande simparterna är stjärtdelen framför stjärtfenan lång, av samma längd som fenan. Ögonen, som sitter på ovansidan av huvudet, kroppen, som är något tillplattad och avsaknaden av simblåsa avsjöjar en anpassning till ett liv på bottnen.

Förekomst och ursprung: Oxsimpan påträffas i de norra delarna av Nordamerika, på Grönland, samt i norra delen av Eurasien. I Europa förekommer den enbart öster om Nordkap och i Östersjön, med undantag för de sydligaste delarna. Hos oss finns den förutom i havsområdet också i djupa sjöar i tre insjösystem, som i tiderna haft kontakt med havet. I slutskedet av den senaste istiden fanns en vidsträck issjö i Äänisjokidalen, med utlopp till Vita havet. Man antar att hornsimpan kan ha tagit sig över från Norra Ishavet och sedan vidare till Östersjöbassängen. Hornsimpan levde ett antal tusen år i sött vatten, vilket har förorsakat att Östersjöns hornsimpor har förlorat sin förmåga att tåla världshavens salthalt. I mellersta Finland påträffas hornsimpan i ett 30-tal sjöar, vilka alla ligger norr om Salpausselkäåsen.

Reproduktion: Hornsimpan leker på vintern. I de finländska kustvattnen blir hornsimporna könsmogna redan som 2-3 åringar, då de är 15-17 cm långa. Hanen gräver en grop eller håla i bottnen på 10-20 m:s djup, dit rommen läggs i en enda klump. Romutvecklingen räcker litet över tre månader och under den tiden sköter och vaktar hanen rommen. Hornsimpans rom är vanligen grönskiftande, men också andra färgnyanser påträffas, alltifrån vinrött till orange.

Föda, tillväxt och vandringar: I sött vatten blir hornsimpan betydligt mindre än i bräckt vatten. I insjöarna är hornsimporna vanligen 10-15 cm långa, medan de i havsområdet kan vara 20-30 cm. Tillväxten är snabb under det första året, men avtar snart därefter. De största individer, som fångats i havet, har varit runt ett kg. Hornsimpans föda består av bottendjur och fisk. På djupet i brackvatten är ishavsgråsuggan (spånakäring, skorv) den huvudsakliga födan. Också vissa märlor är viktiga födoarter. I takt med att simpan växer ökar andelen fisk i födan, viket den också gör då simporna om hösten går upp på grundare vatten. Framförallt på vintern kan man påträffa rom i hornsimpornas magar. Arten har också rykte om sig att vara romrövare, även om den rom som simporna ätit vanligen rövats från artfränder. I sjöarna äter de små simporna huvudsakligen kräftdjur.

I havet flyttar sig simporna på våren eller försommaren från grunt vatten till djupare vatten och på hösten tillbaka till grunt. Det anses att flyttningen främst görs för att undvika varmt vatten, eftersom hornsimpan inte särskilt väl tål vattentemperaturer över tio grader.

Fiske och fångster: Hornsimpan har i tiden varit en uppskattad soppfisk. På 1980-talet upptäckte man att hornsimpans stora och färggranna rom var utmärkt föda och man börjad ta den tillvara bl.a. i Bottenhavet.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningsrisk: P.g.a. sina benknölar fastnar hornsimpan lätt i nät och är svår att få bort. Den har varit nästan försvunnen i västra Finska viken och sydvästra Skärgårdshavet sedan slutet av 1970-talet. Samma fenomen förekom också i slutet av 1940-talet. Under bägge perioder har salthalten i Östersjön varit högre än genomsnittet, vilket eventuellt haft betydelse för minskningen av hornsimpa, eftersom arten är anpassad till relativt låga salthalter. En indirekt påverkan av salthalten kan också förekomma i form av ett ökande torskbestånd. Under bägge nedgångsperioder har också torskbeståndet varit extremt rikligt. Under senaste år har det funnits tecken på att hornsimpar på nytt ökar i havsområdet.



Textversion

 


© Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet.Förändrat 5.11.2007