Id

(Leuciscus idus)

Ordning: Karpartade fiskar Cypriniformes Familj: Mörtfiskar Cyprinidae

Bild: Jussi Pennanen

Kännetecken: En relativt storvuxen mörtfisk, med ljusa, mässingsfärgade sidor och gula ögon. Buksidans fenor är röda eller rödskiftande. Analfenan har 11-13 fenstrålar. Iden påminner om mörten, men idens fjäll är mindre; sidolinjen har 55-61 fjäll (mörten endast 42-45).

Förekomst och ursprung: Iden anses vara de stora, rena och klara vattnens fisk. Södra gränsen för för dess urbredning går vid Alpernas och Pyreneernas bergskedjor. Iden saknas i Norges och Sveriges fjällområden samt på västra sidan av floden Rehns vattensystem. I öster påträffas den ända bort till floden Lenas vattensystem i östra Sibirien och i Bajkalsjön. I Finland finns den i hela havsområdet och i alla de större inre vattendragen. De nordligaste förekomsterna finns de övre delarna av Kemi älv (Lokkabassängen), Ounasjoki och Torne älv. Iden har under 1900-talet överförts till nya platser och i vissa fall för att förstärka retarderade bestånd.

Reproduktion: Iden blir i allmänhet könsmogen vid 5-8 års ålder, då den är ca. 30-35 cm lång. Den tar sig till lekplatserna i grunda strömställen strax efter islossningen. Den stiger då från havet upp i älv- och bäckmynningar, men leker också i havsvikarnas vassruggar. Leken varar i allmänhet endast några dagar. Romkornen fastnar på växtdelar eller stenar. Tiden för embryonas utveckling varierar med temperaturen, vanligen tar den 10-17 dygn. Det nykläckta ynglet fäster sig på olika typer underlag under ett par dagar förrän den simmar fritt.

Föda, tillväxt och vandringar: Iden är mångsidig i sitt födoval. Ynglen äter djurplankton. Födan för unga och vuxna fiskar består av insekter, bottendjur och snäckor. Stora idar fångar också fisk. Längdtillväxten är störst under de allra första åren. Vid tio års ålder väger iden ca. ett kg och i vissa fall kan den bli över 20 år och väga över 3 kg. Efter leken på våren flyttar sig idarna ofta från de grunda stränderna ut i sjöarnas och havsskärgårdarnas fjärdar. Sommartid rör de sig ofta i stim och särskilt vid lugnt väder kan man följa deras rörelser nära vattenytan. Till vintern söker sig idarna till djupare vatten.

Fiske och fångster: Iden har tidigare varit en uppskattad fisk i hushållet, men i takt med den allmänna nedvärderingen av mörtfiskar har användningen minskat. I Skärgårdshavet, Finska viken och Bottniska vikens älvmynningar fiskas iden fortfarande i viss mån till avsalu. I många insjövatten fastnar den tillfälligtvis i näten. För spöfiskare är den ett intressant byte. Fritidsfiskarnas idfångst beräknades år 2001 till 368 ton.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningsrisk: P.g.a utbyggnad av strömmande vatten, regleringar och eutrofiering har idbestånden på vissa håll gått tillbaka och på grund av försurning t.o.m. försvunnit. Genom att skydda och restaurera älvmynningar och bäckar och bygga fiskvandringsvägar, kunde man främja idarnas reproduktion. På vissa håll har man försökt få nytt liv i bestånden genom att flytta över moderfiskar eller sätta ut ensomriga dammodlade yngel.

Övrigt: En orange färgvariant av id, guldid, odlas i dammar som prydnadsfisk.

Textversion