Ohita navigointilinkitGå till frontsidan
Suomeksi | In English

  Översikt | Index A-Ö  
Första sidan Vilt Ren Fisk Akvakultur Ekonomi och samhället Statistik Kontaktuppgifter Publikationer Institutet

Nyttjade fiskarter:
» Abborre
» Asp
» Braxen
» Bäckröding
» Flundra, skrubbskädda
» Gers
» Gädda
» Gös
» Harr
» Hornsimpa
» Id
» Kanadaröding
» Karp
» Lake
» Lax
» Mört
» Nejonöga
» Nors
» Peledsik
» Piggvar
» Regnbågslax
» Röding
» Sik
» Siklöja
» Strömming
» Sutare
» Torsk
» Vassbuk, skarpsill
» Vimma
» Ål
» Öring
» Främmande arter 

Ål

(Anguilla anguilla)

Ordning: Ålartade fiskar Anguilliformes Familj: Ålar Anguillidae

Bild: Ari Saura

Kännetecken: Ålen är till sin skepnad ormlik och har ett gåtfullt levnadssätt. Den är den enda av fiskarna i våra sjöar, med en lång ryggfena som börjar på framdelen av kroppen och är hopväxt med den förkrympta stjärten och analfenan. Av pariga fenor återstår endast bröstfenorna. Huvudet är relativt litet och spetsnosigt. Den tjocka huden är täckt av små fjäll och ett rejält slemlager.

Förekomst och ursprung: Ålen förekommer i de flesta vattendrag i Europa och Nordafrika. Den har oroväckande nog gått tillbaka i hela sitt utbrednigsområde. Av våra stora vattendrag har Kymmene älv och Kumo älv troligen det största antalet uppstigande ålar. Uppgifter om stigande ålar kommer också så långt norrifrån som Kemi älvs vattendrag. I takt med att våra älvar blivit reglerade har ålens naturliga steg upp till sjöarna nästan helt förhindrats, men genom utsättningar återfinns den numera i ett flertal av våra vattendrag.

Reproduktion: Enligt vad man känner till börjar ålen sitt liv i Sargassohavet i Atlanten. Man har kommit fram till att leken sker i ett 17-20 grader varmt vattenlager på 150-400 m:s djup. Däremot har man aldrig påträffat en enda könsmogen eller nästan könsmogen ål. Inte heller har befruktad rom påträffats. De minsta ålyngel man funnit i Atlanten har varit 5-7 mm långa. Leptocephalus-ynglen stiger efter kläckningen mot ytan och börjar sin vandring med havsströmmarna. Efter en färd på två-tre år i den öppna Atlanten anländer leptocephalus-ynglen i juni till Europas kuster och genomgår här sin metamorfos. De genomskinliga, men annars rätt vuxenliknande glasålarna stiger upp i älvmynningarna vid Europas västkust. De individer som stiger i Östersjöns älvar är redan något äldre gulålar.

Föda, tillväxt och vandringar: Ålen äter bottendjur och och småfisk, främst nattetid under sommarmånaderna. Uppväxttiden i sjöarna tar för hanarna 6-9 år och för honorna 8-15 år. De största ålarna blir över en meter långa, kan väga 3 kg och vara 20 år gamla. Då könsmognaden närmar sig startar fiskarna en nära 6000 km lång lekvandring. Inga ålar har påträffats ute i oceanen under vandringen och inte heller känner man till på vilket sätt ålen navigerar under resan.

Fiske och fångster: Ålen hör till våra mest värdefulla fiskar om värdet definieras som kilopris. Den har däremot varit relativt fåtalig och dess betydelse har därför i det stora hela varit ganska liten. Utsättningar av ål startade redan för över hundra år sedan, i större omfattning däremot först på 1960-1970-talen. Totalt sattes då ut över 8 miljoner ålyngel i våra vatten. Åren 1979-1989 var importen av ål för utsättning förbjuden p.g.a. risken för fisksjukdomar. Fångsten av ål uppgick 1978-1980 till 70-80 ton per år, men då utsättningarna upphörde sjönk den fram till 1985 till under 30 ton. Fångsterna har på nytt ökat efter att utsättningarna återupptagits år 1989. Ålen fångas på långrev eller mete, i katsa eller ryssja.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningsrisk: Mängden glasål, som stiger upp i floderna vid Europas kuster har minskat dramatiskt till en hundradedel, sedan början av 1980-talet. Som orsak har angetts en alltför effektiv fångst, miljögifter, den japanska ålparasitnematoden, naturliga beståndsvariationer och att gränsen för Golfströmmens påverkan föskjutits längre norrut än tidigare. 95% av alla ålar fångas som glasålar, av vilka största delen går till odlingsanstslter för fortsatt odling och en del går vidare till utsättning. Numera härstammar nästan alla ålar i Finlands insjövatten från utsättningar. I 2000-betänkandet om hotade arter i Finland lämnades ålen utan bedömning medan den bl.a. i Sverige anses extremt hotad.



Textversion

 


© Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet.Förändrat 5.11.2007