Lax

(Salmo salar)

Ordning: Laxartade fiskar Salmoniformes Familj: Laxfiskar Salmonidae Underfamilj: Salmoninae

Bild: Ville Vähä

Kännetecken: Det kan ibland vara svårt att skilja den relativt slanka och långa laxen från öringen. Förutom att huvudet är mindre och spetsigare, stjärtspolen tunnare har laxen vanligen en djupare inskärning i stjärtfenan än öringen. Laxens överkäke når ungefär fram till ögats bakkant, medan öringens tydligt når bakom ögat. De mörka kommatecknen på laxens sida framträder sällan tydligt under sidolinjen, vilket är vanligt hos öringen. Eftersom laxen har större fjäll, har den 11-15 fjäll, vanligen 12-14 st, mellan sidolinjen och fettfenan, medan öringen har 14-19 st, vanligen 16.

Förekomst och ursprung: Laxen förekommer i två ekologiska former. Havslaxen gör vandringar i havet och leker i älvar med utlopp i havet. Insjölaxen lever däremot hela sitt liv i sött vatten. De vandrar i insjöar och leker i älvar med utlopp i sjön. Hos båda former har troheten till den egna hemälven lett till en utveckling av älvspecifika genetiskt differentierade stammar.

Laxens ursprungliga utbredningsområde omfattar Nordatlanten och Östersjön. Av Finlands nuvarande laxälvar har Nejdenälven och Tana älv utlopp till Atlanten. På Östersjösidan har laxen i tiden förökat sig i över tjugo av landets älvar. Numera finns en ursprunglig, reproducerande laxstam kvar endast i Torne älv och Simo älv.

Största delen av de laxar, som påträffas i Östersjön härstammar från utsättningar, även om antalet laxar, som satts ut miskat i fångsterna under senaste år, p.g.a. utsättningarnas svaga resultat och en förbättrad naturlig reproduktion. Insjölaxen lever bl.a. i Vuoksens vattensystem, i Ladoga, Ääninen, Vänern och i vissa nordamerikanska floder. I Finland är insjölaxen helt beroende av odling och utsättning. Förutom i Vuoksens vattendrag finns utplanterad insjölax också i andra stora sjöar som Enare träsk och Päijänne.

Reproduktion: Vid tiden för vårfloden börjar havslaxen och insjölaxen sitt steg i älven för lek, mest intensivt ofta under juni, med fortsättning till slutet av sommaren. Leken inträffar sent på hösten (september, oktober och t.o.m. i november) på strömmställenas grunda grusbottnar.

De laxar, som snabbast blir könsmogna återvänder från sin havsvandring för att leka redan efter ett år i havet. De här laxarna kallas på finska ”kossi”, och är nästan alltid hanar. En liten del av hanarna kan leka tillsammans med de större vandringslaxarna redan som älvyngel, före den egna vandringen (sk. dvärghanar). I allmänhet är hanarna 5-10 år gamla då de återvänder för lek (därav 1-6 år som älvyngel) och väger 2-20 kg, beroende på ålder. Laxhonorna blir könsmogna efter att ha vuxit till i havet under 2-5 år. Insjölaxens honor är omkring 4-7 år då de återvänder för lek. De väger då i genomsnitt fyra kg (3-8 kg). Hanarna är i det läget i allmänhet äldre (5-8 år) och större (4-9 kg) än honorna.

Största delen av fångsten består av fiskar som tillbringat 2-3 år i havet, vars medelvikt är ca. 6-7 kg. En stor del av de laxar som lekt dör under den efterföljande vintern, medan en mindre del kan leka ett flertal gånger, och går då däremellan ut i havet respektive sjön för att växa till. Laxindivider, som tillbringar vintern i älven kallas ”övervintrare”.

Föda, tillväxt och vandringar: Födan för laxens älvyngel består under den första sommaren av djurplankton, små insekter och bottendjur. Senare äter ynglen större insektlarver och fullvuxna vatteninsekter, som förts ner med strömmen. I början av havs-eller insjövandringen består de unga laxarnas föda en viss tid av insekter på vattenytan och av ryggradslösa vattenorganismer, men från ca. 25 cm:s längd består den mest av fisk. I Östersjön utgör strömming och vassbuk laxens viktigaste föda, i sjöarna vanligen siklöja.

Som vuxen är laxen vår snabbast växande fisk. Tillväxten varierar starkt under olika år och mellan olika individer. Efter det första året i havet väger laxarna 1-3 kg, efter det andra havsåret 3-7 kg och efter det tredje 3-13 kg. Insjölaxen växer långsammare än havaslaxen. I Saimen väger insjölaxarna efter det första året i sjön ca. 0,5-0,9 kg, efter andra året 1,5-3 kg och efter det tredje 2-6 kg.

Tana älvs lax vandrar över vidsträckta områden i Nordatlanten, största delen av de stora laxarna växer till i havsområdet norr om Färöarna och några tar sig ända till Grönlands östkust. De viktigaste födoområdena för Bottniska vikens laxstammar finns i södra Östersjön, dit laxar som fötts i övre delen av Torne älv har ända upp 2000 km att vandra. Om det finns gott om småströmming i Bottehavet, kan en del av laxarna stanna där och äta. Finska vikens laxar stannar på sina födovandringar huvudsakligen inom Finska viken. Insjölaxen i Vuoksens vattensystem har sina viktigaste födoområden i Paasivesi och Pihlajavesi, men vandringarna kan sträcka sig åtminstone till södra Saimen.

Fiske och fångster: År 2004 fiskades i Östersjön 2012 ton lax. Fångsten var en av de mindre sedan decennieskiftet 1970-1980, trots att den ökat från föregående års 391 ton. Den finländska laxfångsten var 579 ton, varav yrkesfiskarna tog 505 ton. De viktigaste redskapen i yrkesfisket var ryssjor och drivgarn. Fritidsfiskarna tog sig an laxarna i havet med trollingspön och i insjöarna med drag och kastspö. Laxfångsten på den finska sidan av Torne älv var 19,7 ton år 2004. År 2003 fick man mindre lax än något annat år efter 1995. I Simo älv var laxfångsten 560 kg år 2004, vilket var mindre än man kunde vänta på basen av smoltproduktionens utveckling. I Tana älv fiskades 70 ton år 2004, av det 37 ton på den finländska sidan. Fångsten var den minsta på 30 år och ungefär hälften av det långtida medelvärdet (139 t.). På den finlänska sidan togs 58 % på spö och med drag. Nejdenälvens laxfångst var 6,1 ton, andelen på den finländska sidan var 1,8 ton.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningsrisk: De miljöförändringar som skett i Östersjöns älvar har försämrat laxens livsförutsättningar. Forsar har tämjts för kraftproduktion och rensats för timmerflottnig, muddringar har slammat fast lekbottnar och avloppsvatten har försämrat vattenkvaliteten. Förändringarna har gjort att Finland endast har kvar två älvar med lax av de ursprungligen 18 st laxälvarna med utlopp i Östersjön. I ett flertal älvar har man försökt återinföra laxen genom utsättningar.

Ett hot i uppväxtområdena har varit att fisket ökat för kraftigt. Det har minskat antalet moderfiskar som klarar av att ta sig till lek i sin födelseälv. M-74-syndromet, som gör att de ynglen som kläckts, dör under gulesäcksstadiet, har konstaterats hos laxen i Östersjön sedan år 1974. På 1990-talet ökade yngeldödligheten från M-74 kraftigt, men variationerna var stora beroende på moderfiskens ursprung. De senaste åren har yngeldödlighet från M-74 minskat betydligt och var år 2003 mindre än 10 %. Trots att det fortfarande inte är helt klarlagt vad som förorsakar syndromet, är man enig om att M74 har samband med den föda, som laxen äter i havet. Sybdromet utgör vissa tider ett extra hot mot Östersjöns lax, eftersom det finns så få älvar kvar där laxen ännu kan leka.

Textversion