Mört

(Rutilus rutilus)

Ordning: Karpartade fiskar Cypriniformes Familj: Mörtfiskar Cyprinidae

Bild: Ari Saura

Kännetecken: De röda ögonen har ansetts vara mörtens tydligaste kännetecken, men i eutrofierade vatten och ofta också i havet är de trots det inte alltid röda. Fenorna har ofta något rött på sig och munnen sitter på en liten nos. Framkanten på bukfenorna ligger i nivå med famkanten på ryggfenan, vilket skiljer den från den rödfenade sarven, som har bukfenorna tydligt framför ryggfenan. Mörten har 42-45 fjäll i sidolinjen och 12-14 fenstrålar i analfenan.

Förekomst och ursprung: Mörten lever i nästan hela Europa. Den saknas bara på de Nordatlantiska öarna, söder om Alperna och Pyreneerna och i fjälltrakterna. I öster sträcker sig mörtens utbredning bortom Ural och Aralsjöns vattensystem. Den ursprungliga utbredningen har utvidgats genom utsättningar. Immigranter som sysslat med mörtmete har infört mörten till nya vattendrag åtminstone på Brittiska öarna, i Australien och på Madagaskar. Också i Finland gjordes etableringsutsättningar under 1800-talet. Mörten finns i hela Finland förutom i nordligaste Lappland. Den är en av vårt lands vanligaste fiskarter. De tätaste bestånden finns i eutrofa sjöar och träsk. I takt med tilltagande eutrofiering har den ökat i Finska viken och Skärgårdshavet, under senare tid också i ytterskärgården. Artens framgång grundar sig på effektiv reproduktion och spridning, på mångsidig föda och anspråkslöshet vid val av lekplatser.

Reproduktion: Mörten når i allmänhet könsmognad vid 3-5 års ålder. Leken börjar på våren då vattnet värmts till ca. 10 °C. Mörtarna leker i stora stim i strandvattnet, oftast bland vegetationen i insjöarna eller i områden med sötvattenpåverkan i havet. De kan också stiga i bäckar och åar för lek.

Föda, tillväxt och vandringar: Förutom planktoniska kräftdjur består mörtens föda av bottendjur och ibland också av växter. Mörtarna äter också snäckor och blåmusslor. Det förekommer stor variation i tillväxt mellan olika individer och mellan olika vattendrag. I samma sjö kan åldern på en 20 cm lång mört variera från fem till tio år. Tillväxthastigheten är beroende av tillgången på föda och beståndens täthet. Mörtarna är i allmänhet stationära. De övervintrar i första hand i djupare områden och vandrar därifrån på våren till sina lekområden. Efter leken påträffas mörten ofta i alla djupzoner. Man har konstaterat att mörten i Vesijärvi på försommaren drar ut i fjärdarna för att fånga djurplankton. Mörten konkurrerar om näringen närmast med övriga mörtfiskar och med abborren. Å andra sidan är mörten viktig föda för abborre och gädda.

Fiske och fångster: Förr var mörten en allmän fisk i hushållet och användes bl.a. torkad eller saltad. Enligt statistiken var fångsten av mört i vårt land år 2002 närmare 5 miljoner kg, av vilket det mesta fiskades i insjöarna. Huvuddelen av fångsten tas som bifångst vid annat fiske.

Mörten har tillsammans med övriga mörtfiskar ansetts medskyldig till massförekomsten av blågröna alger i eutrofierade vatten. Då de söker föda på botten blandar de upp näringrika ämnen i vattnet. Man har med fiske i fiskevårdssyfte försökt förbättra tillståndet i hundratals övergödda sjöar. Fiske har särskilt inriktats på bestånden av mört och braxen.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningsrisk: Mörten klarar av att skaffa föda också i grumliga vatten. Den är känslig för försurning och den saknas i många sura träsk, där abborren fortfarande klarar av att leva.

Textversion