Nejonöga

(Lampetra fluviatilis)

Ordning: Nejonögonartade fiskar Petromyzoniformes Familj: Nejonögonfiskar Petromyzonidae

Bilder: Ari Saura

Artbeskrivning: Det är svårt att tro att det långsträckta, cylindriska, fjälllösa och masklika nejonögat är en fisk. Nejonögat hör heller inte till de egentliga benfiskarna, eftersom dess ryggrad inte består av ben utan av mjukt brosk. Nejonögonen hör till klassen rundmunnar och munnen är också en rund sugkopp framme på huvudet. Munnen är försedd med många tiotal små tänder, som nejonögat fäster sig med bl.a. på fiskar som den suger näring ur. Den har inga pariga fenor, inga gällock, utan sju par gälöppningar bakom ögonen. Könsmogna nejonögon är vanligen 25-35 cm långa. I våra insjöar finns också en annan art, bäcknejonögat, (Lampetra planeri), som vanligen är under 16 cm långt. Vid den storleken är arterna svåra att skilja från varandra; man säger att nejonögats ryggfenor är separata och bäcknejonögats sammanhängande, men en tydligare skillnad finns hos tänderna, på vilka man också särskiljer den tredje arten nejonöga, havsnejonögat, (Petromyzon marinus), som sporadiskt påträffas i vårt havsområde.

Förekomst och ursprung: Nejonögats ursprungsformer levde i världshaven redan för mer än 500 miljoner år sedan. I Europa förekommer nejonögat i ett område, som sträcker sig från södra Norge och Östersjön till Italien. I Finland finns nejonögat i Östersjön, i Östersjöns älvar och i ett antal insjöar. Insjönejonögat är en form, som inte vandrar ut i havet. Den påträffas åtminstone i Saimen, Pyhäselkä, Hyönteinen, Päijänne, Konnevesi och Näsijärvi. Numera finns de största bestånden av nejonöga i Österbottens, Satakundas och Finska vikens älvar. Fångstdugliga bestånd finns uppskattningsvis i ett 30-tal av landets älvar och åar.

Reproduktion: De könsmogna nejonögonen stiger i älvarna i allmänhet i augusti-september, även om leken äger rum först i maj-juni följande år. De nejonögon, som gått upp i älven fastar resten av livet, eftersom deras tarm har tillbakabildats redan före uppstigningen i älven. Nejonögonen dör efter leken. Rommen utvecklas i skydd av gruset under två-tre veckor. Larverna eller ynglen lever under de första åren i älvbrinkarnas sand- och slambottnar.

Föda, tillväxt och vandringar: Under yngelstadiet äter nejonögat djur- och växtrester och små organismer. Yngelstadiet varar minst 4-5 år. I slutet genomgår de en metamorfos, då deras organ och livsfunktioner genomgår en betydande förändring. Nejonögat är en vandringsfisk, som går ut i havet i skydd av vårfloden. De utvandrande ynglens storlek varierar mellan 9 och 16 cm. Mycket lite är känt om nejonögonens havs- respektive insjöperiod. Havsvistelsen varar vanligen från våren till följande års höst. Under den första sommaren rör sig de unga nejonögonen över rätt stora områden. De äter bl.a. bottendjur och fisk. De suger sig fast på bytesfiskens sida och skrapar i sig offrets skinn och kött. Sugmärken från nejonögon har påträffats på bl.a. strömming, vassbuk/skarpsill, nors och siklöja.

Fiske och fångster: Nejonögat är en läcker och värdefull fisk, som uppskattas särskilt i Österbotten och Satakunda. Man beräknar att det i Finland årligen fångas 2-3 miljoner nejonögon. Fisket sker med videtinor eller numera vanligen med mjärdar eller nejonögonryssjor gjorda av nylonnät. Insjönejonögon fiskas inte, trots att köttet är lika läckert som hos havsnejonögat. Orsaken är troligen att den är liten och fåtalig.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningshot: Utbyggnaden av kraftverk, rensningar och uppdämningar har försvagat bestånden av nejonögon i nästan alla våra älvar. I en del av de utbyggda älvarna har bestånden upprätthållits genom att man flyttat fiskar, som på hösten vandrat upp i älven, till området ovanför fördämningarna. På senare tid har man inom fiskevården i stället börjat sätta ut nykläckta nejonögonlarver. Yngelproduktionen i rensade älvavsnitt kan återupplivas genom att älvfåran restaureras.

Textversion