Nors

(Osmerus eperlanus)

Ordning: Norsartade fiskar Osmeriformes Familj: Norsfiskar Osmeridae

Bild: Jussi Pennanen

Kännetecken: Norsen är en liten kallvattenfisk (max. ngt. över 30 cm) försedd med fettfena. Den luktar färsk gurka och har en stor mun med massor av tänder.

Förekomst och ursprung: Norsen förekommer i nordliga vatten runt hela klotet, både i hav och insjöar. Arten består av två underarter. Den underart, som finns hos oss (O. e. eperlanus) påträffas förutom i Östersjön också vid Nordsjöns kuster, i nordöstra Atlanten samt i Vita havet. Norsen är sannolikt ursprungligen en marin fisk, som blivit kvar i våra inre vatten vid tiden för Baltiska issjön. Bland de norsar som förekommer i Finland kan man särskilja två former: stor- respektive smånors. Typiska områden för smånorsen är sjöarna i södra och mellersta Finland, ända upp till Ule älvs vattendrag. De nordligaste förekomsterna finns en bit norr om Rovaniemi i Kemi älvs och Torne älvs vattensystem. Stornors påträffas längs hela vår kust och i vissa stora insjöar. Norsen har överförts mellan olika vattendrag ända från 1800-talet fram till 1970-talet.

Reproduktion: På våren, strax efter islossningen vandrar norsar i stora stim till kustens grunda stränder, älvarnas, åarnas och bäckarnas mynningsområden samt upp i älvarna för att leka. I de inre vattnen leker norsen på grunt vatten i sjöar eller stiger för lek i forsar och strömmar. Insjönorsen når vanligen könsmognad vid 1-2 års ålder och havsnorsen som 2-3 åring. De gula millimeterstora romkornen fästs vid stenar och mossa på bottnen. Ur romkornen kläcks sedan i maj-juni ca. 5 mm långa genomskinliga yngel.

Föda, tillväxt och vandringar: Under den första sommaren växer norsen i allmänhet 4-6 cm och efter två somrar är den 8-9 cm lång. Efter det första året avtar tillväxten. Havsnorsen växer snabbare än insjönorsen och blir också större. De största norsar som fångats i havsområdet har varit 31-32 cm långa. Norsynglet äter enbart djurplankton. Unga norsar äter också bottendjur och fiskyngel. Efter leken på grunda sten- och grusbottnar återvänder norsarna till djupare vatten.

Fiske och fångster: Fisket efter insjölekande nors har långa traditioner och i många rinnande vatten riggas håvarna sommartid. Norsen anses som en läcker fisk, som också har fångats med not, ryssja och nät. En del av norsfångsten tas som bifångst i annat fiske, den fastnar t.ex. lätt med tänderna också i glesa nät. På många platser bedrivs pilke efter nors vintertid.

Hot mot beståndet, fiskevård och utrotningsrisk: I motsats till övriga laxfiskar drar norsen nytta av en viss eutrofiering, eftersom den inte är lika krävande beträffande vattenkvalitet som t.ex. siklöjan. Utbyggnad av älvarna och nedsmutsning av vattnen har på vissa håll försvagat norsbestånden.

Textversion