Peledsik

(Coregonus peled)

Ordning: Laxartade fiskar Salmoniformes Familj: Laxfiskar Salmonidae Underfamilj: Coregoninae

Bild: Lauri Urho

Kännetecken: Peledsiken är en stimfisk, den har fettfena, ljus och hög sida och trivs i klara vatten. I motsats till våra ursprungliga sikar är peledsikens underkäke i likhet med siklöjans något längre än underkäken. Den har också en högre kroppsform. Gälbågen har en tät och lång rad gälräfständer, i allmänhet 50-65 st.

Förekomst och ursprung: Peledsiken lever naturligt i området mellan Mezenälven med utlopp i Vita havet och Kolymaälven i östra Sibirien. I Sibirien påträffas ett flertal ekologiska former av arten. Numera har peledsiken satts ut på olika håll i Europa. Den förekommer förutom i Finland också bl.a. i Balticum, västra Ryssland och Polen. Till Finland infördes peledsiken i form av romkorn från en fiskodlingsanstalt i närheten av St. Petersburg år 1965. Avsikten var att få in en sikart, som skulle öka värdet på fiskevattnen i påverkade vattendrag. Arten sattes ut på ett flertal platser under 1960-och 1970-talen. Mest lyckade var utsättningarna i Lokka- och Porttipahtabassängerna, där man i slutet av 1980-talet t.o.m. kunde konstatera naturlig förökning. Förutom i Kemi älvs vattensystem har arten satts ut i vissa småsjöar i södra Finland.

Reproduktion: Peledsiken blir könsmogen runt tre års ålder. Lektiden varierar mellan olika delar av utbredningsområdet. I de lappländska bassängerna sker leken vanligen under isen i november-december, på 2-3 meter djupa sand eller grusbottnar. Ynglen kläcks vid islossningen och är då 8-9 mm långa.

Föda, tillväxt och vandringar: Peledsiken silar djurplankton till föda: vattenloppor och hoppkräftor. Under tillväxtperioden simmar den både i närheten av stranden och ute i fjärdarna, ofta nära ytan på samma sätt som siklöjan. I Lapplands kraftverksbassänger hade den snabb tillväxt under 1980-talet. Trots den korta tillväxtperioden i norr nådde den ett halvt kilos vikt efter tre månades tillväxt. Vid decennieskiftet 1990 uppkom naturligt ett par starka årsklasser i bassängerna, då bestånden växte mångdubbelt och fiskarnas tillväxthastighet snabbt avtog. 3-4 år gamla sikar, som tidigare vägt ett halvt kg, vägde då bara 150 g. Efter det har fiskarnas tillväxt förbättrats i takt med att beståndet krympt.

Fiske och fångster: Peledsikarna har stark tendens till att bilda stim under lektiden vilket gör att fångsterna då under isen är som störst. Fisket efter peledsik förändrades från nätfiske till fiske med storryssja och trål i och med att fiskens storlek minskade. Det ledde till kraftigt ökade fångster. Under åren 1992-1994 tog man årligen fångster på 150-190 ton. Peledsiken blev då bekant för många som ”polarmujka”. Marknadsdomstolen ansåg benämningen vilseledande och förbjöd den. Slutet på den naturliga förökningen avspeglades tydligt i fångsterna, år 1999 var t.ex. den sammanlagda fångsten i de bägge bassängerna bara ca. 4 ton.

Hot mot bestånden, fiskvård och utrotningsrisk: För att man skall kunna upprätthålla bestånden av peledsik krävs fortgående utsättningar, eftersom artens naturliga förökning är sporadisk eller åtminstone mycket varierande. Då beståndet lyckas föröka sig på naturlig väg är den viktigaste fiskvårdsåtgärden att arrangera fisket på rätt sätt. Regleringen av vattennivån i bassängerna under vintern och bristen på syre förstör ofta peledsikens rom. Resultatet av reproduktionen kan sannolikt förbättras om man kan påverka de faktorerna. Under senare år har intresset för arten i viss mån falnat.

Textversion