Öring

(Salmo trutta)

Ordning: Laxartade fiskart Salmoniformes Familj: Laxfiskar Salmonidae

Insjööring. Bild: Lauri Urho

Havsöring. Bild: Ari Saura

Kännetecken: Vid kusten och insjöarna har öringen felaktigt kallats lax, och kallas så fortfarande. Båda arter påminner i många avseenden om varandra och eftersom de båda uppvisar stora variationer i utseende, kan också en erfaren fiskare ha svårigheter med att identifiera arterna. Det är särskilt svårt att skilja fiskarna i lekdräkt. Öringen har i allmänhet mer fläckar under sidolinjen än vad laxen har. Den har en kraftig stjärtspole, som är hög och jämntjock. Hos laxen är stjärtspolen slank och avsmalnande bakåt, så att man vid behov får ett bra grepp om den. En stor öring har en nästan rak bakkant på stjärtfenan, utan inskärning, laxen har oftast en tydlig inskärning. Laxen har i allmänhet klarare färger än öringen och fjällen är större än hos öringen. Dessutom är öringens mun något större än laxens, vilket gör att öringens överkäke sträcker sig bakom ögat.

Bland öringarna är ett antal olika former kända på basen av livsmiljö och vandringsbeteende. De är delvis olika till utseende, man talar om havsöring, insjööring och bäcköring. Ekologiska och genetiska undersökningar har ändå visat, att indelning av öringen i olika former enbart på basen av vandringsbeteende, livsmiljö eller tillväxthastighet delvis är konstruerat eller praktiska benämningar. Öringar i samma vattendrag kan föröka sig sinsemellan och andelen vandrande respektive stationära öringar i ett vattendrag bestäms både av genetiska faktorer och miljöfaktorer.

Förekomst och ursprung: Öringens naturliga utbredninsområde täcker nästan hela Europa. Därutöver påträffas den bl.a. i Kaukasus, västra Asien och på vissa platser i Nordafrika. Arten infördes till Nordamerika på 1880-talet från Europa. Den populära sportfisken har också etablerats i Chile, Argentina, Sydafrika, Australien, Tasmanien och Nya Zeeland. Öringen påträffas i hela Finland, både i hav, älvar och insjöar. I samma vattendrag kan det leva både vandrande och stationära individer och de olika formerna kan föröka sig inbördes om inga vandringshinder finns.

Reproduktion: Alla öringar leker i rinnande vatten, men den sk. havsöringen gör näringsvandringar i havet och den s.k. insjööringen i insjöarna. Bäcköringen lever i princip hela sitt liv i strömmande vatten. I praktiken är gränserna ändå inte lika tydliga och uppenbarligen lever en del av bäcköringarna i småbäckar hela sitt liv, medan en del kan företa födovandringar i huvudfårans lugnvatten eller efter en tid i bäcken vandra till en sjö nedanför eller ner till havet för födosök. Det är också svårt att skilja yngel av vandrande öring från bäckyngel och gänsen är svävande. Om det finns förbindelse till ett större vattendrag, kan varje liten bäcköring vara en potentiell stor vandringsöring. Det är svårt att hålla bestånden separata, speciellt i områden där vandrande och stationära öringar har samma lekområden.

Öringen stiger för lek första gången efter 2-3 år i havet med en vikt på ca. två kg. Också i insjöarna blir öringshonorna könsmogna ungefär vid samma vikt. I Norra Finland börjar öringshonorna reproducera sig vid 1-2 kg:s vikt och hanarna vid ett kg. I bäckar blir öringarna i allmänhet könsmogna vid 3-5 års ålder och 25-30 cm:s längd. Öringarna leker i september-november i lekgropar, som de grävt åt sig i bottengruset i strömmande vatten. Embryot utvecklas i det befruktade romkornet inne i gruset under vintern och ynglen kläcks tidigt på våren nära 2 cm långa.

Föda, tillväxt och vandringar: Öringsynglen lever i älven i allmänhet under 2-5 år. Vid ca. 18-25 centimeters längd förvandlas de till vandringsyngel eller smolt, bildar stim och vandrar med vårfloden till havet eller ut i en sjö. En del av ynglen stannar hela sitt liv i älven. I havet håller sig öringen i närheten av kusten. Största delen av de fiskar, som blivit märkta, återfångas inom en radie av hundra kilometer från utsättningsplatsen. I de stora stråtarna kan öringen vandra över vidsträckta områden. På sensommaren eller förhösten vandrar leköringar från sjöarna till älvar eller bäckar. Från havet börjar öringarna stiga i de stora älvarna redan på sommaren, i små älvar däremot just före leken börjar.

Öringens älvyngel äter levande insekter och insektlarver, som driver med strömmen eller lever på botten. Under näringsvandringen i havet eller i insjön äter den unga öringen till en början insekter och senare fisk. Bytet i havet är strömming och spigg, i insjöarna bl.a. siklöja, nors, abborre och småspigg. Öringar som lever i åar äter i första hand insekter. Öringsynglen når vanligen vandringsstorlek vid 2-5 års ålder. I Finska viken växer öringen relativt snabbt, de uppnår i medeltal 2 kg under det andra året i havet och 5 kg nås under fjärde året i havet. En öring i Bottenhavet väger ca. ett kg mindre än öringen i Finska viken efter fyra år. I insjöar är tillväxten vanligen långsammare än i havet och den varierar med tillgången på bytesfisk. I bäckar växer öringen långsammast och vikten stannar där vanligen under ett kg.

Fiske och fångster: Öringen är många fiskares drömfisk. Det har betalats stora summor för möjligheten att fiska öring och öringen har flyttats till nya vattendrag på olika håll i världen för att skapa ett rikare fiske. Öringsfångsten i Finland har under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet varit 650-2300 ton. Fångsterna från öringsutsättningarna har sjunkit sedan de första åren på 1990-talet, trots att mängden fisk som satts ut inte har minskat väsentligt. Förändringen beror både på försämrad överlevnad hos den utsatta fisken och de förändringar som skett inom fisket. I Finska viken och Skärgårdshavet har nätfisket efter gös ökat, vilket innebär att öringarna i större utsträckning än tidigare fångas med nät. Ett alltför effektivt fiske med småmaskiga nät har försämrat resultatet av utsättningarna också i insjöarna. Fritidsfiskarna tar i de flesta fall öringen med nät, kastspö eller på trolling.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningsrisk: I vårt land har ursprungligen funnits ca. 60 vandrande öringsstammar, men största delen av dem har spolierats eller starkt reducerats genom utbyggning av vattendrag, försämrad vattenkvalitet eller alltför hårt fiske. Bara i nio älvar finns det ännu kvar stammar som kan räknas som ursprungliga. Samtliga stammar är starkt hotade. I de flesta av våra stora sjöar har det ursprungligen funnits stammar, som födovandrat i insjöarna. Av ursprungliga och självreproducerande stammar finns endast 30 st kvar, av dem har 24 st klassats som hotade. Över hälften av dessa stöds med utsättningar. Också ursprungliga lokala öringsstammar i små rinnande vatten har under de senaste decennierna minskat i antal och storlek. Orsakerna har bl.a. varit hinder för uppstigning, skogsdikningar, rensning av älvar och bäckar, nedsmutsning av vattendrag och fiske.

Eftersom den främsta orsaken till att de vandrande öringsstammarna försvagats har varit att produktionen av avkomma har minskat, kan man förbättra situationen med att antingen återställa förhållandena sådana de var, då naturlig reproduktion förekom, eller sätta ut yngel i sådana vattendrag, där de har förutsättningar att leva efter yngelstadiet. Bägge metoder har praktiserats allmänt. Att återställa det naturliga tillståndet förutsätter också att tillräckligt många fiskar kan återvända för lek, vilket ofta förutsätter fiskereglering under födovandringsstadiet. Minimimåttet för insjööring och havsöring enligt fiskelagen är 40 cm. I havsområdet skulle ett minimimått på 65 cm ge största delen av öringshonorna möjlighet att ta sig tillbaka till sin lekälv. Fiske med glesare nät än för närvarande skulle befrämja de naturliga stammarna och skulle också öka utsättningarnas produktivitet. Å andra sidan påverkar varje reglering av nätmaskorna, som är inriktat på öringsfisket, också på fisket av andra arter.

Textversion