Ohita navigointilinkitGå till frontsidan
Suomeksi | In English

  Översikt | Index A-Ö  
Första sidan Vilt Ren Fisk Akvakultur Ekonomi och samhället Statistik Kontaktuppgifter Publikationer Institutet

Nyttjade fiskarter:
» Abborre
» Asp
» Braxen
» Bäckröding
» Flundra, skrubbskädda
» Gers
» Gädda
» Gös
» Harr
» Hornsimpa
» Id
» Kanadaröding
» Karp
» Lake
» Lax
» Mört
» Nejonöga
» Nors
» Peledsik
» Piggvar
» Regnbågslax
» Röding
» Sik
» Siklöja
» Strömming
» Sutare
» Torsk
» Vassbuk, skarpsill
» Vimma
» Ål
» Öring
» Främmande arter 

Röding

(Salvelinus alpinus (L.))

Ordning: Laxartade fiskar Salmoniformes Familj: Laxfiskar Salmonidae Alaheimo: Salmoninae

Bild: Lauri Urho

Kännetecken: Rödingen är en slank, spolformad, ljust silvergrå rovfisk med liten mun. Under lektiden är fiskarna mycket vackert färgade. Bukens färg hos en röding i lekdräkt skiftar från orange till djuprött, ryggen är mörk med skiftningar i blått och grönt. Sidorna har fläckar i gult och rött och fenornas vita kanter är typiska för alla rödingar. Rygg- och analfenorna saknar vita fläckar i motsats till kanadarödingen och bäckrödingen. Rödingen saknar också de mosaikformade figurerna på ryggen.

Förekomst och ursprung: Rödingen, som i Lappland vanligen kallas rautu, har spritt sig till de arktiska och subarktiska områdena på det norra halvklotet. Det är den insjöart, som spritt sig allra längst norrut. Rödingen kan kallas pionjärart, eftersom den tillsammans med öringen var den första som efter istiden koloniserade de vattendrag, som uppstod efter att inlandsisen hade smält. Rödingen kräver svalt, syrerikt och klart vatten. Den är en insjöfisk, men uppträder också i fjällbäckar. Finlands rödingsbäckar finns i norr, framförallt i fjällmarkerna i övre Lappland. Ett undantag är den röding, som lever i Vuoksens vattensystem, där det ännu finns små spår av den ursprungliga stammen.

Rödingen är en varierad art, som liksom laxen och öringen bildar former, som är specialiserade vad gäller tillväxt och vandringar. T.o.m. i samma vattendrag kan parallellt förekomma rödingsformer, som avsevärt skiljer sig från varandra till utseende och födoval. På basen av vandringsbeteendet kan man särskilja en anadrom ”havsröding”, som näringsvandrar i havet och återvänder till sött vatten för att leka och övervintra och lokala rödingsformer, som lever hela sitt liv i sött vatten. I Finland finns en havsvandrande form i Tana älvs vattensystem.

I näringsfattiga förhållanden bildar rödingen dvärgformer, d.v.s. bestånd i småsjöar och bäckar av små könsmogna individer. Fenomenet är t.o.m. vanligare än hos öringen. I Finland har man traditionellt skiljt på två former, storröding och småröding, som tidigare t.o.m. har betraktats som olika arter. Enligt nuvarande uppfattning lever endast en ursprunglig art i Europa. I finländska rödingvatten påträffas vanligen endast en form i gången. I Enare träsk känner man till både smårödingen ( fi. paltsarautu) , som närmast äter bottendjur och ryggradslösa djur samt storröding, som livnär sig på fisk.

Reproduktion: I likhet med sina släktingar lax och öring leker rödingen på hösten. I motsats till de andra leker rödingen på grus- och stenbottnar vid grynnor och strandbrinkar, vanligen på 3-5 meters djup i oktober-november. Enare träsks ”pohjarautu” leker enligt vissa uppgifter på ända ner till 15 meters djup. Rödingens yngel kläcks på våren.

Storrödingen kan nå en vikt på flera kg, och lekstorleken är vanligen 2-5 kg. I Saimen blir rödingshonorna könsmogna vid 5-6 år, då de i medeltal är 55-60 cm långa och väger ett par kg. Smårödingen blir vanligen könsmogen vid 30-35 cm och 200-300 g, vissa dvärgformer i fjällsjöar är strömmingsstora, med en vikt på några tiotal gram. På vissa platser är den vanligaste fångststorleken för röding 0,3-1,5 kg, och då hör den inte entydigt till någon av ovannämnda grupper.

Föda, tillväxt och vandrigar: Rödingarna äter djurplankton, insekter från vattenytan, bottendjur och fisk. Smårödingen växer långsamt, t.ex. är 6-åringar i Enare träsk knappt 30 cm långa och tillväxten är ännu långsammare i flera fjällsjöar. Storrödingen når den lagliga fångststorleken, 40 cm, i Vuoksens vattensystem vanligen som fyraåring, i Enare något äldre, som 5-7 åring.

Rödingarna är relativt stationära. Den rödingsform, som gör födovandringar i havet förekommer enbart i Tana älvs vattensystem. Ynglen vandrar där till havet som 3-5 åringar och återvänder redan efter 2-3 månader tillbaka till älven.

Fiske och fångster: I norra Finland är rödingen, ”rautu”, föremål för betydande turism och sportfiske. Rödingen fiskas också ofta med svirvel, drag, pilk och vid fjärilsfiske. Man uppskattar att årsfångsten vid mitten av 1970-talet var ca. 13000 kg, av vilket 8000 kg togs i Enare träsk. År 2003 var rödingsfångsten i Enare träsk ca. 8500 kg baserad på naturlig produktion och utsättningar, medan den före regleringen på 1930-talet var ca 20000 kg. I synnerhet har storrödingen lidit av att Enare träsk reglerats. P.g.a.. att rödingsbestånden är så små i Vuoksens vattensystem har de numera mycket liten betydelse för fisket.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningsrisk: Storrödingen är hotad på de flesta ställen där den förekommer; särskilt hotade förutom Saimens röding är rödingarna i Kilpisjärvi och Tana älvs huvudfåra. Förekomsterna i Enare träsk och Muddusjärvi har klassificerats som försvagade. De faktorer, som hotar de ursprungliga bestånden är fisket, reglering av vattendrag, utsättning av sik och försurning av vattnen. Till följd av sikutsättningar har rödingen på många håll bildat dvärgformer och bestånden har gått tillbaka.

Vården av rödingsbestånden har i första hand skötts med utsättningar. De flesta utsättningarna har gjorts i Lappland och norra Karelen. Utsättningsresultaten har räknat i kg i allmänhet varit svaga. De svaga resultaten i norr har oftast berott på att det i sjön redan funnits en stark sikstam och rikligt med både öring och gädda. Fisket, som de små rödingarna har utsatts för, har också varit alltför effektivt. Det sista naturliga beståndet av Saimenröding i Kuolimo har man försökt rädda genom reglering av fisket – fisket har begränsats och minimimåttet för röding höjts till 70 cm. Det finns hopp om att beståndet kan bevaras, eftersom man vid provfiske också fått naturligt reproducerde unga fiskar. För att lyckas med utsättning av röding och få ett reproducerande bestånd måste nätfisket begränsas i fjärdarnas djupområden. Å andra sidan ger det faktum att rödingen är stationär, möjlighet till regional reglering av fisket. Den sena könsmognadsåldern hos rödingen ställer stora krav på fiskeregleringen.



Textversion

Jaa Jaa
 


© Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet.Förändrat 5.11.2007