Sik

(Coregonus lavaretus (L.))

Ordning: Laxartade fiskar Salmoniformes Familj: laxfiskar Salmonidae Underfamilj: Coregoninae

Bild: Ari Saura

Känetecken: Karakteristiskt för siken är de silverfärgade sidor, fettfenan, ett mycket litet huvud och en slank kroppsform samt framförallt en överkäke, som är längre än underkäken. Siken är en av de fiskar hos oss, som har flest former och under hela 1900-talet har sikforskare sysselsatt sig med frågan, om det finns en eller fler arter eller underarter eller bara fler former av en art. Sikar som leker på olika platser och på olika tider i samma sjö har emellanåt tolkats som en art, emellanåt som flera arter. Nya forskningsmetoder har visat att de ursprungliga sikarterna i vårt land är så lika genetiskt, att de måste räknas som en och samma art, även om antalet gälräfständer på den inre kanten av gälarna varierar starkt mellan olika sikformer. Sikens mångformighet har hjälpt arten att anpassa sig till olika vattendrag och levnadsförhållanden.

Förekomst och ursprung: Sikarnas utbredning omfattar hela norra delen av det norra halvlotet. I Europa finns de sydligaste ursprungliga sikbestånden i Alperna och Karpaterna. I Finland påträffas siken över hela landet, särskilt i mer näringsfattiga sjöar och i havet, i områden med svalt och syrerikt vatten. Inom fiskevården har siken har varit en av våra viktigaste arter för utsättning. Utsättningar har också gjorts ända från förra seklet och i så pass stor utsträckning, att det är ett stort arbete att försöka utreda de olika sikformernas utbredning. Dessutom kan den ursprungliga stammen och den införda stammen ha blandats.

Reproduktion: Siken leker vanligen i trakten av oktober, men det varierar mellan olika bestånd; t.o.m. i samma sjö kan de första starta redan i september och de sista sluta först på förvintern. Hanar från kustens vandringssik stiger första gången till lek som 3-5- åringar och honorna ett år senare. Bottensiken i Enare blir könsmogen vid 5-7 års ålder. En del av sikstammarna leker på grynnor eller i strandvattnet i sjöar eller i havet, en del stiger i älvarna för lek. Lekplatserna finns på grus- eller sandbottnar på grunt vatten ner till några meters djup. Ynglen kläcks först efter islossningen på våren.

Föda, tillväxt och vandringar: Sikarnas tillväxt varierar både med sikformen, beståndets täthet och miljön. Efter första sommaren är sikynglet ungefär tio centimeter långt. Därefter uppstår skillnader mellan de olika stammarna. De sikar som växer långsammast blir gamla, de stannar under 25 cm och 150 g. Å andra sidan kan en snabbvuxen vandringssik i Finska viken som bäst vid fyra års ålder uppnå ett kilos vikt och och vid sex år väga två kg. Man har också konstaterat att siklöjebeståndets täthet påverkar sikens tillväxt. Speciellt de sikstammar, som är specialicerade på planktonföda, är tvungna att konkurrera om födan med siklöjan, som är en mer effektiv planktonätare. Tillväxten kan också hämmas av sikbeståndets egen täthet eller av täta bestånd av mörtfisk. Sikarnas föda hänger samman med antalet gälräfständer i innerkanten av gälarna. Som små äter alla sikar djurplankton. Sikar med täta gälräfständer fortsätter att äta plankton, medan tyngdpunkten för sikar med glesa gälräfständer småningom överflyttas på bottendjur och fiskyngel.

Vandringssikens födovandringar i havet kan vara rätt långa. Fiskar, som leker i Bottenvikens älvar kan vandra ända ner till Åland, vilket innebär att resan fram och åter blir över 1000 km. De havslekande sikarna rör sig mestadels mellan grunt och djupt vatten. I insjöarna är sikens födovandring beroende av vattendragets storlek. I allmänhet undviker fiskarna varmt vatten, vilket gör att de under sommarhettan söker sig till större djup än under andra årstider.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningsrisk: De naturliga sikstammarna har gått tillbaka i många vattendrag till följd av försämrade reproduktionsmöjligheter. De älvlekande beståndens lekplatser har rensats och vandringslederna har blockerats av kraftverksdammar. För sikbestånd, som leker i insjöar kan nivåregleringarna bli ödesdigra. Sikar, som leker på grunt vatten, är mest känsliga i det fallet.

Siken har odlats hos oss redan under närmare hundra år. I och med att den är lätt att odla och för att många fiskeriekonomiska ålägganden förutsätter utsättning av sik, har vårdåtgärder och revitaliseringsförsök i sikvattnen nästan enbart varit inriktade på utsättningar. Numera sätts årligen ut ca. 30 miljoner ensomriga eller nykläckta sikar. De flesta ekonomiskt värdefulla sikbestånden är på något sätt beroende av odling.

Fisket i Bottniska viken är inriktat på alltför unga vandringssikar, som inte är könsmogna. Behovet av fiskereglering är störst beträffande det fiske som bedrivs med bottennät och är inriktat på vandringssik. Ett ökat knutavstånd i fisket efter havsöring och gös är uppenbarligen också till fördel för sikbestånden. Inom stora områden i Finska viken övergår man nu till ett knutavstånd på 50 mm. Av våra sikformer klassas vandringssiken och planktonsiken ur hotsynpunkt som äventyrade och insjösiken bör hållas under observation.

Textversion