Siklöja

(Coregonus albula)

Ordning: Laxartade fiskar Salmoniformes Familj: LaxfiskarSalmonidae Underfamilj: Coregoninae

Bild: Lauri Urho

Kännetecken: Den silverfärgade siklöjan är en stimfisk som trivs i stora och medelstora vattendrag. Siklöjan är sikens närmaste släkting. Man kan skilja arterna från varandra på käkarna; hos siklöjan är underkäken längre än överkäken, hos siken är överkäken längre än underkäken. Norsen och siklöjan särskiljs bl.a. på munnen – siklöjans mun saknar tänder. Också den silverglänsande löjan påminner till utseendet om siklöjan, men den saknar i motsats till siklöjan fettfena.

Förekomst och ursprung: Finland hör till siklöjans mest centrala utbredningsområde. Den har ursprungligen kommit till våra vatten redan för ca. 10000 år sedan. Sjöar med siklöja finns nästan överallt i landet utom i Lappland. Arten har flyttats till nya sjöar med början på 1800-talet. I Enare träsk, som ligger norr om det ursprungliga utbredningsområdet, har man satt ut yngel från odlingar och beståndet stabiliserades på 1970-talet. I havsområdet påträffas arten närmast i Bottenvikens och östra Finska vikens mindre salta vatten. Siklöjan är en stimfisk, som trivs bäst i stora öppna fjärdar. Den föredrar rena och klara vatten, men klarar sig också i relativt bruna och eutrofa vattendrag.

Reproduktion: Siklöjan blir i allmänhet könsmogen under sitt andra levnadsår. Tiden för leken varierar, från oktober till december, beroende på plats. Leken sker i stim, vanligen på djup under tio meter. Den befruktade rommen sjunker till botten. Vid tiden för islossningen kläcks ca. 8 mm långa yngel ur rommen. Efter spridningsfasen samlas ynglen till en början i det grunda strandvattnet. Efter ungefär en månad går de ut på djupare vatten. I vissa sjöar förekommer också siklöjor som leker på vårvintern.

Föda, tillväxt och vandringar: Siklöjan äter i huvudsak djurplankton under hela sin levnad. Beståndens täthet påverkar individernas tillväxthastighet, som också varierar med vattendraget. Det mest kända exemplet på långsamt växande siklöja kommer sannolikt från Yli-Kitka i Kuusamo, där siklöjan under den första sommaren inte just blir över 4 cm. Den andra extremen är Pyhäjärvi i Säkylä, där siklöjorna under första sommaren blir 13-18 cm. I havsområdet kan siklöjan röra sig över stora områden. En del av de bestånd som påträffas på den finländska sidan i Bottenviken, leker t.ex. på den svenska sidan.

Fiske och fångster: Siklöjan är den viktigaste arten för de ungefär 200 yrkesfiskarna och tusen binäringsfiskarna i insjöområdet. Den fiskas med not, trål, nät och numera också med storryssjor och fällor. I samband med höstfisket får man också den värdefulla rommen.

Siklöjebeståndets inre näringskonkurrens, miljöfaktorer under det tidiga yngelstadiet och övriga fiskbestånd påverkar siklöjebeståndens utveckling. Efter att bestånden under några år har varit svaga talar man ofta om att siklöjan försvunnit. Totalfångsten av siklöja var år 2002 ungefär 5200 ton, av vilket yrkesfiskarna och fritidsfiskarna tog ungefär lika stora delar. Den tillbakagång, som drabbade siklöjebestånden under tre år, vände år 2004 till en stark uppgång i nästan hela landet. Orsaken var den årsklass, som föddes 2004, som var starkare än genomsnittet i södra Finland och dubbelt så stark i Lappland.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningshot: Siklöjan tål i allmänhet ett hårt fiske, men det kan givetvis påverka beståndets utveckling. Mängden siklöja avspeglas ofta också i andra fisksamhällen. Med sin starka konkurrenskraft påverkar siklöjan tillväxt och förekomst för andra arter ute i fjärdarna, t.ex. siken. Då den förekommer rikligt är siklöjan en viktig bytesart för rovfiskar.Siklöjor sätts ut som nykläckta, under första sommaren, som en sommar gamla eller flyttas från en sjö till en annan. Överföringar har gjorts till sjöar som länge lidit av försvunna bestånd, men nyttan av utsättningarna har varit omtvistade. Som art är siklöjan i Finland livskraftig. Lokalt har det fasta material som utdikningarna fört med sig påverkat rommens överlevnad. Klimatuppvärmningen kan verka negativt bl.a för bestånden i södra Finland.

Textversion