Strömming

(Clupea harengus membras)

Ordning: Sillartade fiskar Clupeiformes Familj: Sillfiskar Clupeidae

Bild: Lauri Urho

Kännetecken: Strömmingen är en underart till sillen, som är anpassad till bräckt vatten. Strömmingen växer långsammare än sillen och har lägre fetthalt. Ryggen är blågrön och sidorna silverskimrande. Strömmingen skiljs från vassbuken/skarpsillen på bukfjällen, som inte kantiga på samma sätt är som hos vassbuken/skarpsillen. Strömmingens bukfena ligger också tydligt bakom ryggfenans framkant, medan den hos vassbuken/skarpsillen ligger framför ryggfenan.

Förekomst och ursprung: Strömmingen är anpassad till Östersjöns låga salthalt och den påträffas överallt från Danmarks kust till Bottenviken. Den förökar sig också längs nästan alla kuster.

Reproduktion: Största delen av strömmingen vid den finländska kusten leker i maj-juni. Andelen höstlekande strömmingar är liten i norra delen av Östersjön. Före och under leken bildar strömmigarna stora, täta stim. Strömmingen leker i närheten av kusten vanligen på 1-5 meters djup. Den leker i allmänhet första gången vid 2-3 års ålder, då den är 13-15 cm lång och väger ca. 20 gram. Då strömmingsynglen kläcks är de 6-7 mm långa, genomskinliga och trådtunna.

Föda, tillväxt och vandringar: Strömmingsynglens viktigaste föda är djurplankton i olika utvecklingsstadier. Också unga strömmingar använder olika planktonkräftdjur som föda. När fiskarna är 15-20 cm långa börjar de förutom kräftdjur också äta småfisk. Födan för strömmingar över 25 cm består till största delen av fisk. Strömmingens tillväxt varierar starkt mellan olika områden och under olika tider. En åtta år gammal strömming från Finska viken eller Egentliga Östersjön väger i medeltal ca. 50-100 g, i Bottenhavet 40-60 g eller mindre. Mest snabbvuxna strömmingar fick man under 1980-talet, särskilt i början, medan det bland de strömmingar man fick i slutet av 1990-talet fanns gott om mycket magra individer. Förutom normalvuxna strömmingar påträffar man på våren ofta också ”jätteströmmingar” med en medelvikt på 400-500 g. Den största strömming, som man fått i Finland vägde 1,1 kg.

Strömmingen är en stimfisk, som årligen vandrar i anslutning till lek och näringssök. Med de märkningar som gjorts i Finland har man visat att strömmingen företar födovandringar långt bort från sina lekområden, men återvänder i allmänhet till samma områden. En stor del av de strömmingar, som leker vid syd- och sydvästkusten, vandrar efter leken till de centrala delarna av Östersjön och t.o.m. ner till södra delen. Typiskt för strömmingen är också de vertikala vandringarna under dygnets olika tider. Sommartid är stimmen av vuxna strömmingar dagtid nära botten för att vid solnedgången stiga upp i pelagen. På vintern finns stimmen ofta på djupet, t.o.m. på djup över 100 m.

Fiske och fångster: Strömmingen är både till fångstmängd och fångstvärde den viktigaste fisken för Finlands yrkesfiskare. Den sammanlagda fångsten för alla Östersjöns länder var fram till mitten av 1900-talet vanligen under 100000 ton per år. Fångsterna började öka på 1950-talet, i och med att trålfisket blev allmännare och år 1979 fiskade man redan 450000 ton. Fångsterna minskade sedan under slutet av 1980-talet och under 1990-talet. År 2003 fiskades 223000 ton strömming i Östersjön, vilket är den lägsta fångsten under den granskade perioden 1974-2003. Finlands andel av hela fångsten i Östersjön var 28 %. Sedan början av 1990-talet har Bottenhavet varit det viktigaste området för det finländska strömmingsfisket. År 2003 fiskades ca. 71 % av landets strömmingsfångst i Bottenhavet. 86 % av fångsten togs i trål och 13 % i ryssja.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningsrisk: På många håll i världen har sillbestånden blivit svårt åtgångna av ett alltför hårt fiske. Strömmingsbestånden har trots det effektiva fisket däremot inte kraschat. Det faktum, att strömmingen leker på grunt vatten och att fångsten till stor del består av vuxna fiskar, har sannolikt skyddat strömmingsbestånden. Den kraftiga ökningen av vassbuks-/skarpsillsbestånden under slutet av 1990-talet har tillsammans med den fortsatt låga salthalten i Östersjön uppenbarligen inverkat så, att strömmingens tillväxt avtagit.

Eutrofieringens inverkan på strömmingen är inte särskilt väl känd, även om man har konstaterat att en kraftig eutrofiering kan påverka strömmingens reproduktion och massförekomst av planktonalger till exempel kan ha inverkan på strömmingens tillväxthastighet. Å andra sidan kan miljöförändringarna i Östersjön hota användningen av strömming, eftersom man förutom nyttiga ämnen för hälsan också har funnit skadliga ämnen. Livsmedelsmyndigheterna har varit bekymrade över de höga halterna av dioxin i stora strömmingar. En del upplysta strömmingsvänner har också gått över till att äta små och medelstora strömmingar.

Textversion