Torsk

(Gadus morhua)

Ordning: Torskartade fiskar Gadiformes Familj: Torskfiskar Gadidae

Bild: Lauri Urho

Kännetecken: De tre ryggfenorna och två analfenorna skiljer torsken från andra arter som påträffas hos oss. Under underkäken, som är något kortare än överkäken har torsken en tjock skäggtöm, som fingerar som känselorgan. Torskens färgsättning varierar med vistelseplats – fiskar som lever i grunda kustvatten är i allmänhet grönt brunskiftande, medan torskar som lever i fjärdarnas djupområden har grå basfärg.

Förekomst och ursprung: Torsken utbredningsområde sträcker sig från Biskayabukten till Nordsjön, Skagerak och Kattegat och Östersjön. I norr påträffas den i Vita havet, Barents hav och i Norra Ishavet upp till Spetsbergen. Också i grönländska och isländska vatten är torsken mycket vanlig. Dessutom påträffas arten vid Kanadas och USA:s kust. Östersjön har två separata torskbestånd, med olika lekområden. Det västra beståndets utbredning begränsas av de danska sunden i väster och Bornholm i öster. Det östra beståndets område går från Bornholm mot öster och i norr ända upp till finländska vatten. De båda torskbeståndens gränser är inte tydliga och en uppblandning sker regelbundet. Vid den finländska kusten påträffas torsken i havsområdet mellan Kotka och norra Kvarken. Under rikliga torskår kan arten påträffas i alla våra havsområden.

Reproduktion: Torskarna förökar sig i Östersjöns djuphålor långt från finländska vatten. Förutsättningen för en lyckad reproduktion är en salthalt på minst 10-11 promille, eftersom de befruktade romkornen i lägre salthalter sjunker till botten och utvecklas inte till yngel. Det behövs mycket syre och det blandas ner i bottenvattnet endast i samband med kraftiga saltvattenpulser in i Östersjön genom de danska sunden. Torskens reproduktion begränsas för närvarande av ofördelaktiga syre –och salthaltsförhållanden.

Näring, tillväxt och vandringar: De torskar, som påträffas vid den finländska kusten väger vanligen mellan ett halvt och fem kg. Näst laxen är torsken den av våra fiskar, som växer snabbast och i själva verket den som blir störst. En 2-årig torsk är vanligen ca. 25 cm lång och väger ett halvt kg, en 5-åring väger 2-4 kg och en 10-åring 8-15 kg. De största torskar, som fångats i Finland har vägt 30-38 kg. Vuxna torskar vandrar långa vägar under uppväxttiden på jakt efter föda.

Under lektiden samlas de i stora stim i djuphålor och i kanten av djupgropar samt på grynnor ute i fjärdarna. Torskarna tar sig till lekplatserna över långa avstånd. Också i Östersjön har torskar konstaterats vandra sträckor på upp till 1000 km.

Torsken är en kraftig och snabb rovfisk, som ofta jagar ute i öppna fjärdar. Den viktigaste födan är strömming och annan fisk, men också ishavsgråsugga/spånakäring/skorv och övriga ryggradslösa duger åt den. Den snabbt växande torsken äter mycket och varierad föda. I västra delen av Finska viken har man i torskmagar bl.a. hittat tånglake, storspigg, bultar, hornsimpa, rötsimpa, gärs, nors och mört.

Fiske och fångster: Under slutet av 1980-talet, då torskbeståndet ökade till följd av att leken lyckades extremt väl, utvecklades torskfisket i Östersjön och fiskemetoderna förändrades. Rekordfångsten av torsk i Östersjön togs år 1984, och var då närmare en halv miljon ton. Också den största fångst, som tagits i finländska vatten fick man det året, närmare 10 miljoner kg. Efter år 1984 började fångsterna snabbt minska och fångsten i Östersjön var år 1992 endast 73 miljoner kg. Variationerna i torskfångsten och beståndets krasch i slutet av 1980-talet berodde huvudsakligen på ogynnsamma förhållanden för reproduktionen, på eutrofiering och överfiske.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningsrisk: Torskfiskarna hör till jordens ekonomiskt mest värdefulla fiskar och nästan alla torskbestånd utnyttjas maximalt. Torskfisket i Östersjön har varit så effektivt, att det har påverkar lekbeståndet och ökat sannolikheten för svaga årsklasser. Den dåliga vattenkvaliteten i lekdjupen inverkar på revitaliseringen av bestånden, eftersom en lyckad reproduktion förutsätter bättre syreförhållanden och tillräckliga salthalter.

Textversion