Vimma

(Vimba vimba)

Ordning: Karpartade fiskar Cypriniformes Familj: Mörtfiskar Cyprinidae

Bild: Ari Saura

Kännetecken: Den noslika överkäken, som är längre än underkäken, skiljer vimban från de övriga platta mörtfiskar som i övrigt liknar braxen och björkna. Nosens nedåtriktade mun är halvmånformad och läpparna är tjocka. Antalet fjäll längs sidolinjen är ca. 57-63. Analfenan har vanligen 20-24 fenstrålar. Mitt på ryggen bakom ryggfenan har den en kölformad ås. Sidorna är silverglänsande och buken ljus. Under leken blir hanens buk rödgul och sidorna mörkt blågrå eller sotsvarta.

Förekomst och ursprung: Vimman är en art med många former. Man särskiljer tre underarter. Den underart, som påträffas hos oss V. vimba vimba, som är spridd från Östersjön till Svarta havet, lever i populationer både i bräckt vatten och sött vatten. Dess västligaste förekomster är de tyska floder, som rinner ut i Nordsjön. I Finland är vimman en vandringsfisk, som tillbringar största delen av sitt liv i havet, men går upp i forsar i de nedre delarna av älvarna. Den förekommer i Finska viken, Skärgårdshavet och i Bottniska viken upp till höjd med Vasa. Vimman rör sig ofta i stim nära kusten.

Reproduktion: Vimmor leker första gången då de är ca. 25 cm långa och 7-8 år gamla. De vuxna fiskarna söker sig till älvmynningar och älvar i maj och väntar där i närheten av leklatserna tills vattnet värms och könscellerna mognar. De rengör lekplatsens stenar från slam och växter och luckrar upp bottnen. Lekplatserna utgörs av grunda ställen med snabb ström på grusbankar eller i forsar. Vimman leker på stenunderlag, helst på små stenar eller grovt grus. Leken startar vid en vattentemperatur på 13-14 ºC. Leken kan hålla på fram till midsommar, och omfattar två eller tre omgångar. Den periodiska leken är en anpassning till variationer i vattenståndet. Ynglen kläcks efter ungefär en vecka och gömmer sig inne i bottengruset ytterligare några dagar innan de beger sig iväg. Vid ett par veckors ålder försöker de i stim simma mot strömmen och sprider ut sig till lämpliga platser där de kan växa upp. Ynglen kan t.o.m. hoppa över hinder som kommer i deras väg. Vandringen mot havet börjar hos oss under sensommaren eller hösten.

Föda, tillväxt och vandringar: Vimmans huvudsakliga föda består av märlor, små snäckor, musslor, särskilt östersjömussla och insektlarver. Vimman kan bli 30-45 cm lång och leva minst 15 år. Maximivikten är 1,0-1,4 kg.

I Estland har man konstaterat att vuxna vimmor försöker ta sig tillbaka till sin födelseälv för att leka. I Lettland har man iakttagit att vimman kunnat stiga upp till 600 km i en älv. Hos oss är vandringarna rätt korta. Under lekvandringen kan vimman hoppa upp till över en meters höjd för att övervinna hinder på vägen.

Fiske och fångster: Tidigare fiskades vimma i betydande mängder under leken bl.a. med håv i åtminstone Pemar å, Karis å och Borgå å, samt med nät utanför Björneborg under vintern och den var en mycket uppskattad matfisk. Numera fiskas inte längre vimma hos oss under leken. Den kommer nu i små mängder närmast som bifångst vid gösfisket på vintern och saknar marknadsvärde. Ingen statistik förs över fångsterna.

Hot mot bestånden, fiskevård och utrotningsrisk: Bestånden av vimma kraschade i slutet av 1900-talet i hela Östersjöområdet. Också i Finland förstördes vimmans lekplatser och yngelområden av fördämning och utbyggnad av älvar för krafthusshållningen. Nedsmutsning av vattnen och överfiske kan också ha sin del i tillbakagången. Man har heller i Finland inte gjort mycket för att revitalisera arten. Det finns färre än 30 älvar där vimman fortfarande leker. Under senaste år har möjligheterna att stiga förbättrats i vissa älvar genom att man tagit bort fördämningar eller byggt fiskvandringsvägar. För att bestånden skall få nytt liv krävs en mer omfattande restaurering av lekälvarna och kanske också odling. Yngeluppfödningen i dammar har tillsvidare varit stötestenen vid odling av vimma. Från år 1985 har vimman hos oss vid riskbedömning satt under observation, detsamma i bedömningen år 2000.

Textversion