Utplantering av yngel har liten inverkan på naturliga laxstammar

Enligt den avhandling som granskas vid Helsingfors universitet 29.8 har de laxyngel, som under de senaste decennierna satts ut i Torne älv och övriga älvar i Bottniska viken där laxen leker, inte nämnvärt stärkt laxstammarna.

De yngel som sätts ut har dålig framgång p.g.a. hög naturlig dödlighet. De blir också lättare uppfiskade än vildlaxen, vilket innebär att få av de utsatta fiskarna klarar sig ända fram till leken. Som fiskevårdsmetod rekommenderas i avhandlingen, i stället för utplantering, en tillräckligt omfattande reglering av fisket.

Forskaren vid Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet Atso Romakkaniemi har i sin forskning följt utvecklingen hos Bottniska vikens laxstammar under två decennier. På basen av det material som samlats in om Torne älvs laxstam har han i detalj utrett de utplanterade laxarnas framgång och egenskaper i olika skeden av deras livscykel.

De naturliga laxstammarna i Östersjön hotades av utfiskning i slutet av 1900-talet. För att minska risken för utrotning och förbättra tillståndet började man i många lekälvar sätta ut laxyngel, som fötts upp i odlingsanstalter. Avsikten var att öka antalet naturligt lekande laxar med hjälp av utplanterad fisk och på så sätt öka den naturliga produktionen av yngel. Eftersom det rör sig om genetiskt specifika laxstammar bör odling och utsättning stöda bevarandet av stammarnas biologiska egenskaper. I avhandlingen utvärderas i vilken utsträckning den målsättningen har uppnåtts.

Dålig överlevnad och förändrade biologiska egenskaper hos utplanterad lax

Många egenskaper hos de utplanterade laxarna skiljde sig märkbart från vildlaxens. Skillnaderna ökade ju längre ynglen var kvar i odling, ju snabbare de föddes upp och ju större de blev där. Valet av de moderfiskar som användes i odlingen kunde också påverka könsmognadsåldern. Dessa omständigheter ökar risken för skadlig genetisk inverkan av utplanteringarna.

Överlevnaden var för den vilda laxen i början av havsvandringen dubbelt så stor som för smolt utplanterade som ettåringar och 2,5 gånger så stor som för smolt utplanterade som tvååringar. De utplanterade fiskarna fångades lättare i havsfisket än vildlaxen. Detta ökade ytterligare skillnaderna i överlevnad fram till leken: vildlaxens överlevnad från smolt till leklax var 2,8 gånger så stor jämfört med utsatta ettåringar och 3,3 gånger jämfört med utsatta tvååringar. I linje med den sämre överlevnaden fanns det påtagligt färre utplanterade laxar bland lekfisken än bland ynglen.

Ett minskat fiske vitaliserar stammarna effektivare än utplanteringar

Man har inte kunnat konstatera att utplanteringarna har vitaliserat de naturliga laxstammarna i Torne älv och i de övriga av Bottniska vikens älvar. Stammarnas återhämtning visade sig vara lika snabb i områden där inga yngel satts ut som i områden med utsättningar. Det minskade fisket ökade mängden lekfisk med hundratals procent, medan utplanteringarna ökade lekfisken i Torne älv med högst 20–30 procent. Vid stora utsättningar föreföll ynglens överlevnad minska, vilket innebär att utplanteringarnas inverkan på mängden fisk i realiteten kan ha varit ännu mindre. Förutom av mänsklig verksamhet påverkas laxstammarnas utveckling av cykliska beståndsvariationer och miljöfaktorer.

Avhandlingen granskas i Torneå fredagen 29 augusti.

Textversion