Ohita navigointilinkitGå till frontsidan
Suomeksi | In English

  Översikt | Index A-Ö  
Första sidan Vilt Ren Fisk Akvakultur Ekonomi och samhället Statistik Kontaktuppgifter Publikationer Institutet

Populationsdynamik och -biologi:
» Silltrutens ungdödlighet

Silltrutens ungdödlighet

Miljögifter förorsakar dödlig sjukdom hos silltrutsungar

Under bortåt fyra årtionden har nominatrasens silltrutar i Fennoskandien drastiskt minskat i antal över hela utbredningsområdet. I Finska vikens mellersta skärgård har silltrutarna årligen endast producerat 0,13 flygga ungar per par under 19977-2002; dvs endast ett häckande par av sju har lyckats få en unge på vingarna. Denna föryngring är endast en tredjedel av den produktion som hypotetiskt krävs för att silltruten skall kunna uppehålla en stabil stam. Följaktligen har silltrutsstammen minskat med ca 8 % per år under perioden 1986-2003. Nu finns nominatrasens silltrut upptagen i Röda boken för Finland, Åland, Sverige, Norge, östra Fennoskandien, och Estland. Rasen är således hotad över hela sitt utbredningsområde.

Vi har undersökt ungdödligheten hos tre måsarter på Söderskärs viltforskningsstation i Finska viken. Hos silltrutens ungar har vi påvisat en hög sjukdomsfrekvens. Till följd av degeneration och inflammation i inre organ kan bakterier ta sig in i blodcirkulationen. Den slutliga dödsorsaken är infektion. Vi antar att ungarnas degenererade lever inte förmår stoppa bakterieinfektionen. 70 % av silltrutarnas ungar dör visande dessa symptom.

Silltrutens ungar visar förhöjda koncentrationer av klorerade kolväten i Finska viken. I tidigare arbeten har vi kunnat påvisa ett samband mellan ungdödligheten och gifthalterna. Däremot är orsakssammanhanget mellan gifthalter och ungarnas sjukdomstillstånd mycket dåligt känt. Silltrutarna i Finska och Bottniska viken har höga PCB-koncentrationer i levern. Dessa giftkoncentrationer är däremot inte högre än motsvarande värden för områdets gråtrutar, vilka verkar vara helt friska. Detta tyder på att både sill- och gråtrut blir exponerade för PCB på sina häckningsområden i Östersjön. En jämförelse av letaldoser för toxiska ekvivalenter (TEQ) i fågelägg visar att uppmätta värden för silltruten överstiger de gränsvärden som ger skadliga effekter. Jämfört med publicerade uppgifter för fiskätande fåglar uppvisar insjuknade silltrutsungar DDE-koncentrationer som klart överstiger de mängder som anses förorsaka nedsatt reproduktion. Koncentrationen hos synbarligen friska gråtrutsungar är återigen klart lägre. Förhållandet DDE/PCB i silltrutar visar en tydlig stegring, vilket tyder på en högre exponering för DDT jämfört med andra sjöfåglar i Österjön.

Unga och gamla silltrutar startar sin årliga resa till Afrika i augusti-
september. Foto Martti Hario.

Nominatrasens silltrutar tillbringar vintern i ekvatoriala Afrika, vid sjöarna i gravasänkan i Uganda, Etiopien, Kenia och längre söderut i Tanzania. Silltrutarna verkar kunna flyga långa sträckor med uppenbar lätthet och mellanlandningar görs bl a vid Svarta havet och östra Medelhavet. Vi känner inte till i vilken utsträckning gamla silltrutar blir exponerade för miljögifter i Afrika. Inget är känt om deras näringsekologi på övervintringsområdena. Söderskärs viltforskningsstation, Finlands miljöcentral samt Birdlife i Finland och Uganda har startat ett samprojekt för att studera silltrutens okända vinterekologi.

Silltrutarnas 6000-7000 km långa höststräck stannar upp vid Stora
gravsänkans sjöar i Uganda där de största koncentrationerna på upp
till 1000 silltrutar övevintrar bland flodhästar, storkar och flamingor i
Queen Elizabeths nationalpark. Foto Martti Hario.

Martti Hario
Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet
PB 2
00791 Helsingfors
martti.hario@rktl.fi

Juha-Pekka Hirvi
Finlands miljöcentral
Håkansåkersvägen 4-6
00430 Helsingfors
juha-pekka.hiriv@ymparisto.fi

Achilles Byaruhanga
BirdLife Uganda
nature@natureuganda.org

Publikationer:


Hario, M. & Rudbäck, E. 1996: High frequency of chick diseases in nominate Lesser Black-backed Gulls Larus f. fuscus from the Gulf of Finland. - Ornis Fennica 73: 69-77.

Hario, M. & Rudbäck, E. 1999: Dying in the midst of plenty - the third-chick fate in nominate Lesser Black-backed Gulls Larus f. fuscus. - Ornis Fennica 76: 71-77.

Hario, M. & Uuksulainen, J. 1993: Mercury load according to moulting area in primaries of the nominate race of the Lesser Black-backed Gull Larus f. fuscus. – Ornis Fennica 70: 32-39.

Hario, M., Himberg, K., Hollmén, T. & Rudbäck, E. 2000: Polychlorinated biphenyls in diseased lesser black-backed gull (Larus fuscus fuscus) chicks from the Gulf of Finland. - Environ. Poll. 107: 53-60.

Hario, M., Hirvi, J.-P., Hollmén, T. & Rudbäck, E. 2003: Organochlorine concentrations in diseased vs. healthy gull chicks from the northern Baltic. - Environ. Poll. (hyväksytty).

 

 



Textversion

 


© Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet.Förändrat 1.6.2005