Spårräkningen 2008

I samarbete med Jägarnas Centralorganisation startade Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet den landsomfattande vilttriangelräkningen där inventeringar på samma linjer sommar och vinter ger information om stammarna för ett trettiotal viltarter. För alla viltarter är inte metoden den allra bästa och inte den enda som används, men vilttriangelräkningen ger ändå tillförlitlig information om hur stammarna för ett tjugotal arter växlar i tiden och över hela landet.

Vilttriangeln är en liksidig triangel med 12 km:s sida. Totalt har mer än 1700 vilttrianglar grundats men antalet årligen inventerade linjer är betydligt mindre. I vinterns spårräkning inventerades drygt 600 vilttrianglar. I spårräkningen bokförs alla däggdjursspår som korsar triangellinjen och dessutom alla sedda skogshöns, fasaner, rapphönor, duvhökar och korpar. Spårräkningen görs 1–3 dygn efter spårtäckning (då alla gamla spår sopas igen) eller efter snöfall som täcker gamla spår. Vid beräkning av spårtätheten beaktas den tid under vilken spåren uppkommit och spårtätheten presenteras som antalet korsande spår per 10 km inventeringslinje och dygn. Fåglarnas förekomst anges som antal observerade individ per 10 km linje. Metoden beskrivs utförligare på våra hemsidor (www.rktl.fi/riista/ohjeet_lomakkeet/riistakolmiot/).

Tidigare har resultaten av vilttriangelräkningarna publicerats i viltforskningens publikationsserie ”Riistantutkimuksen tiedote”. Då våra publikationsserier förnyades ifjol kan inte korta rapporter längre tryckas och årets resultat från viltforskningens alla övervakningsprogram publiceras som en årsrapport i Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets rapportserie ”Riista- ja kalatalous – selvityksiä”. Resultaten från övervakningsprogrammen publiceras på institutets hemsidor (www.rktl.fi) så snart de blivit sammanställda.

Den andra snöfattiga vintern i följd

Vintrarna på 2000-talet har varit besynnerliga i flera avseenden. I likhet med vintern innan var också vintern 2007/2008 mycket mild och i landets södra delar dessutom ovanligt snöfattig. Vinterns medeltemperaturer var i stora delar av landet de högsta som uppmätts på 100 år. Vindarna låg envetet på syd och sydväst och de höll temperaturen hög och förde med sig en hel del nederbörd som söder föll som regn eller snöglopp. I Lappland och Kajanaland var snötäcket normalt, men längre söderut fanns det väldigt lite snö och vid sydkusten knappt någon snö alls. Då den viktigaste perioden för spårräkningen inleddes fanns mer än 25 cm snö nordost om linjen Joensuu–Idensalmi–Torneå (fig. 1). I söder inträffade de hårdaste köldknäpparna först i mars och då föll också den mesta snön. Samtidigt som vi här hemma ondgjorde oss över snöglopp och uselt vinterväder had t.ex. Kina den kallaste vintern på hundra år.

Den milda vintern innebar att spårräkningen gjordes under exceptionellt svåra förhållanden. Vid sydkusten kunde antalet lämpliga dagar för spårräkning räknas på ena handens fingrar. Längre norrut var förhållandena mera normala och snarast nöjaktiga med tanke på spårräkning. Snötäckets tjocklek är inte det enda kravet för att räkningen skall lyckas. Ännu viktigare är att det snöar med jämna mellanrum så att gamla spår blir täckta. Perioder på veckor utan ny snö bildar skare så att mindre djurs spår inte längre går att urskilja.

De svåra förhållandena avspeglas åtminstone delvis i det faktum att relativ få vilttrianglar nu blev räknade. Vintrarna 2001–2005 hade antalet räknade vilttrianglar stabiliserat sig vid ca 750 trianglar per räkning. Vintern 2006 blev antalet så lågt som 606 stycken och nu blev antalet något större (632). Det är kanske något överraskande att flera trianglar blev räknade i vinter än året innan. Det vittnar om en viss pliktkänsla att räkning ställvis gjordes i nästan omöjliga förhållanden. Precis som året innan gjordes räkningarna också i år något senare än normalt (fig. 2). Mest räknades vilttrianglar under det sista veckoslutet i februari.

Spårräkningens talrika arter

I vinterns spårräkning bokfördes totalt 37 100 spår av 23 däggdjursarter och 5800 observationer av fåglar (hönsfåglar, duvhök och korp) blev bokförda. Den sammanlagda spårtätheten för all arter var betydligt högre än vintern innan. Bland de tio mest talrika arterna uppvisade nio högre spårtäthet än året innan och den tionde arten hade en spårtäthet som endast var marginellt lägre än i fjol. Hela landets genomsnitt låg mer än 40 % högre än i fjol för ekorre, fälthare, skogshare och rådjur. Vinterns spårtätheter låg dock för det mesta relativt nära genomsnitten för hela tjugoårsperioden 1989–2008. Bland de mest talrika arterna uppvisade fem spårtätheter som var högre än långtidsgenomsnittet (lodjur, vitsvanshjort, fälthare, rådjur och ekorre) och fem arter lägre spårtäthet än genomsnittet (mård, älg, skogshare, rödräv och hermelin).

Genomsnitten för hela landets spårtätheter döljer en stor regional variation som kommer till synes i värdena för jaktvårdsdistrikten. För de talrika arterna är skillnaderna verkliga, men ett antal fåtaliga arters variationer är känsliga för slumpartad växling. Ju fåtaligare arten är desto större blir slumpens effekt. Tabell 1 presenterar ett sammandrag av däggdjurens spårtäther och fåglarnas relativa förekomst jaktvårdsdistriktsvis på vintern 2008. För tio talrika arter presenteras vinterns spårtätheter i 50 x 50 km:s enhetskoordinatrutor och spårtätheternas växlingar per jatktvårdsdistrikt för hela vilttriangelperioden 1989–2008.

Textversion